Andra promenaden – från Piazza Cavour till Forum Romanum

Under den här promenaden möter vi följande nio kvinnor: Vittoria Colonna, Fiammetta Michaelis, Plautilla Bricci, Margherita d’Austria, Madama Lucrezia, Anna Magnani, Palma Bucarelli, Carla Capponi och Francesca Romana.

Vi börjar vid Piazza Cavour, ett torg som är tillägnat Camillo Benso Cavour (1810-1861). Han var en centralgestalt under Italiens enande (Risorgimento) och landets första premiärminister 1861. Till höger ligger Högsta Domstolen, Corte Suprema di Cassazione. På grund av sina enorma proportioner kallas byggnaden i folkmun för ”Il Palazzaccio” (ungefär ”Jättekåken”).

Bortom Cavours staty börjar gatan som är vår startpunkt, Via Vittoria Colonna.

Den som har gett namnet åt denna gata mellan Piazza Cavour och Tibern i området Prati är alltså Vittoria Colonna (1490-1547). Hon var en poet från en familj med uråldriga anor, här porträtterad av Sebastiano del Piombo (1520) .

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bild-43.png

Vid sex års ålder förlovades Vittoria med markisen Ferrante Francesco d’Avalos. Tretton år senare, 1509 gifte hon sig med honom. Det sägs att han var mer intresserad av sin militära karriär – och av andra kvinnor – än av henne.

När Ferrante 1525 stupade i strid var Colonna 35 år och utan barn. Hon valde då att dra sig tillbaka till klostret Clarisse vid kyrkan San Silvestro nära Via del Corso. Dit går vi under en annan promenad.

Under ”Sacco di Roma” 1527 skövlades staden av kejsar Karl V:s legoknektar. Roms invånarantal halverades till 40.000 personer.

Skyddad av Schweizergardet flydde påven Clemente VII (Clemens 1478-1534) från Vatikanen genom en dold gång, ”il Passetto”, till Castel Sant’Angelo.

IMG_5587

Vittoria var en av de kvinnor som, tillsammans med Ludovica Albertoni (en annan romarinna, som vi kommer att möta i Trastevere), ägnade sig åt att hjälpa nödlidande.

För Vittoria verkar maken Ferrante ha varit mer till nytta som död än som levande. I sin poesi sätter hon sin otrogna man på piedestal och hyllar hans ädla karaktär.

Porträttet av henne är gjort av Girolamo Muziamo (1520).

Ett annat centralt tema i Vittoria Colonnas trehundra sonetter är den religiösa lidelsen. Hon var djupt religiös och mycket kritisk mot kyrkans moraliska förfall. Hon ansågs vara ett dygdemönster och beskrevs som både god och lärd. Hennes religiösa skrifter handlar till stor del om synd och frälsning. De uttrycker en stark längtan efter att befria sig från den jordiska tillvaron och i stället uppgå i en andlig, mystisk och asketisk dimension.

Vittora Colonna umgicks med flera betydande konstnärer och författare, bland andra Michelangelo Buonarroti (1475-1564) och poeten Pietro Bembo (1470-1547). (Den senare träffade även Lucrezia Borgia på hennes slott som hertiginna av Ferrara och han hyllade henne i en diktsamling.)

Med Michelangelo utvecklade Vittoria en djup vänskap. Här ovan är hon avbildad som den enda påklädda personen i hans Yttersta domen i Sixtinska Kapellet (Cappella Sistina). Han ritade också av henne.

Mot slutet av sitt liv var Vittoria ofta sjuk. Hon dog 1547. I nästa promenad kommer vi att besöka det kvarter där det låg ett kloster där hon tillbringade sin sista tid.

Francesco Jacovacci gjorde 1880 en målning som ska föreställa Michelangelo vid Vittoria Colonnas döda kropp.

I skrifter från Vittorias tid och efteråt nämns hon ofta med stor beundran. Över hela Italien finns många gator, platser, skolor och andra institutioner som bär hennes namn.

Till exempel hotellet Relais Vittoria Colonna på hennes gata, nummer 32…

…med denna entré…

Bildresultat för relais vittoria colonna rome

…och en takterrass.

Strax intill ligger optikaffären Vittoria Colonna där optikerna är väl medvetna om vem hon var.

Vi tar av till höger nere vid Tibern och går över bron Ponte Umberto I. (Umberto var Italiens kung 1878-1900.) På andra sidan fortsätter vi rakt fram på Via Giuseppe Zanardelli, viker av till höger in på Via della Maschera d’Oro och kommer fram till Piazza Fiammetta där vi möter ett helt annat kvinnoöde nästan samtida med Vittoria Colonnas.

Piazzan är uppkallad efter Fiammetta Michaelis (1465-1512). Hon kom från Florens där hennes mamma arbetade som kurtisan. Som trettonåring blev Fiammetta själv kurtisan till en kardinal som testamenterade en del av sin egendom till henne, bland annat palatset på bilden. När kardinalen dog blev Fiammetta älskarinna till Cesare Borgia, Lucrezias bror.

Målningen ovan har använts som illustration till artiklar om Fiammetta Michaelis, det är allt vi kan säga om den.

Fiammetta räknades som en ”cortigiana onesta”, en hedersam kurtisan. Hon kom från en ansedd familj, läste poesi och hade talets gåva.

Vid piazzan finns också en restaurang med hennes namn.

Innan vi lämnar Piazza Fiammetta vänder vi oss om och går till den andra änden av torget.

Där har teatern Tordinona hängt upp denna manifestation mot kvinnovåld. Dockorna representerar ihjälslagna kvinnor i Rom 2018.

Vi går nu tillbaka ut på Via Giuseppe Zanardelli, korsar Piazza Tor Sanguigna vid norra delen av Piazza Navona och viker sedan av till vänster fram till Piazza Sant’Agostino. Där ligger en kyrka med samma namn.

I denna kyrka begravdes Fiammetta Michaelis 1512. Där hade hon och hennes kollegor varit välkomna till mässan.

Kurtisanerna gick in först till de främsta raderna och lämnade kyrkan sist – allt för inte väcka för mycket anstöt med sin skönhet, vandel och eleganta klädsel. Deras levnadssituation var förstås en helt annan än för de tusentals prostituerade kvinnor utan mäktiga mäns beskydd som rörde sig på Roms gator vid samma tid.

I samma kyrka finns Caravaggios (1571-1610) målning Madonna dei Pellegrini (1604) med hans prostituerade väninna Lena som modell.

Där finns också ett altare tillägnat Madonna del Parto, barnafödandets skyddshelgon, uppvaktat med gåvor efter lyckade förlossningar.

Vi fortsätter ut till vänster om kyrkan på Via delle Coppelle och tar sedan av omedelbart till höger på Via della Scrofa. (”Scrofa” betyder ”sugga”, men också ”hora”.) Där finner vi en annan kyrka bakom övningsparaden några dagar innan Italiens nationaldag den 2 juni 2019. (Samma dag som Italien 1946 blev republik.)

San Luigi dei Francesi är fransmännens kyrka i Rom där många nationer har sina egna särskilda helgedomar. (Svenska Kyrkan håller till bland annat i Birgittaklostret vid Piazza Farnese.)

Här kan vi se ett av Plautilla Briccis (1616-1700) få bevarade verk, Cappella San Luigi.

I ett närliggande kapell finns Caravaggios triptyk med aposteln Matteus (kallelsen, ängeln och martyriet).

Plautilla Bricci, som var samtida med Gian Lorenzo Bernini, kallas ”den första kvinnliga arkitekten”. Hon var också målare och skolades i likhet med Artemisia Gentileschi av sin far, som var elev till Cavalier d’Arpino (1568-1640).

Plautilla Bricci arbetade bland annat för familjen Barberini och Vatikanens Domkapitel. Vi kommer att se ett par av hennes andra verk under senare promenader.

Vi lämnar kyrkan och går till höger där Palazzo Madama ligger mittemot Piazza Navona.

Där håller den italienska senaten till, överhuset, en av de två kamrarna i parlamentet med sina 315 ledamöter, senatorerna. Den som gett namnet åt palatset är Margherita d’Austria (1522-1586), här porträtterad av Antonio Moro (1562).

Margherita var utomäktenskaplig dotter till kejsaren Karl V och en tjänsteflicka. Det var hans legoknektar som 1527 skövlade Rom under ”Sacco di Roma”.

År 1536 blev Margherita mot sin vilja bortgift med Alessandro de’ Medici, hertig av Florens, som dock mördades året efter.

Margherita användes, även hon, som bricka i den tidens maktspel. Bara något år efter makens död blev hon tvingad att gifta om sig med en brorson till påven Paulus III, Ottavio Farnese. Påven var som sagt Giulia Farneses bror.

Hur var det nu med namnet Palazzo Madama?

Jo, Margherita ärvde palatset efter sitt korta äktenskap med Alessandro de’ Medici, bodde där och ville bli kallad Madama Margherita.

På 1700-talet höll påvens poliskår till i Palazzo Madama. Efter det kallas de romerska poliserna för ”La Madama”.

Bakom Palazzo Madama ligger Basilica di Sant’Eustachio.

Där döptes 1545 Margheritas tvillingar. På kyrktaket ser man en hjort med kors på huvudet. Varför då?

Det finns en förklaring, ännu en av alla dessa skrönor som Rom är fyllt av. Kyrkan är tillägnad en av kejsar Trajanus (Traiano 53-117) fältherrar, Placido. En dag när han var ute på jakt mötte han en dovhjort. Mellan hornen såg han ett lysande kors och hjorten sa till honom: ”Placido, varför förföljer du mig? Jag är ju Jesus som du vördar utan att veta om det.”

Efter den upplevelsen omvände sig Placido tillsammans med sin familj och fick namnet Eustachio (”den som skördar fina ax”). Han blev martyr när han avrättades 118 e. Kr. på kejsaren Hadrianus befallning (honom som vi nämnde vid Castel Sant’Angelo). Sant’Eustachio är skyddshelgon för många församlingar i Italien.

Vid torget mittemot kyrkan ligger ett kafé där det sägs att man kan dricka Roms bästa kaffe. Det är i alla fall nästan alltid svårt att hitta ett ledigt bord.

Vi rundar baksidan av Pantheon och kommer fram till kyrkan Santa Maria sopra Minerva…

Bildresultat för santa maria sopra minerva rom

… med Gian Lorenzo Berninis elefantobelisk från 1667 på torget mellan kyrkan och Pantheon, under antiken en helgedom åt alla gudar, och under senare tid minnestempel för Italiens stora män (inga kvinnor).

Det finns naturligtvis en historia att berätta även om Berninis elefant…

…men det får bli en annan gång.

I samma gotiska kyrka hölls 1479 begravningen av en viss Lucrezia d’Alagno (1427-1479).

Femhundra år senare bars kistan med Anna Magnani (1908-1973) ut inför tjugotusen sörjande romare.

Den älskade skådespelerskan hyllades då med sina sista applåder. Vi får snart anledning att återkomma till dessa båda kvinnor.

Men först avslutar vi berättelsen om Madama Margherita framför en kyrka vid Piazza Collegio Romano.

Under de svåra åren med ett olyckligt äktenskap fick Margherita andlig hjälp av jesuitprästen Ignazio di Loyola. Som tack skänkte hon denna kyrka till honom, Santa Marta al Collegio Romano.

Mittemot kyrkan ligger Collegio Romano, en jesuitskola grundad 1551 av just Ignazio di Loyola.

Där gick två av våra romarinnor i gymnasiet Liceo Classico E.Q. Visconti för knappt hundra år sedan. Den ena var Palma Bucarelli (1910-1998) tio år innan den blivande partisanen Carla Capponi (1918-2000) började där. Det är två kvinnor som vi kommer att möta på andra platser i staden.

Här räcker det med att säga att Palma Bucarelli var en framgångsrik och omstridd chef i 33 år, 1942-1975, för det stora konstmuseet Galleria Nazionale d’Arte Moderna, som ligger norr om parken Villa Borghese.

Medan Carla Capponi var med om att utföra flera attentat mot de nazistiska ockupanterna under åren 1943-44.

Vi fortsätter rakt ned mot Via del Plebescito som är en förlängning av Corso Vittorio.

På Via della Gatta tittar vi upp mot den graciösa marmorkatten i hörnet av Piazza Grazioli, en av många katter under våra åtta promenader.

Om denna djuriska romarinna berättas två historier. Den ena är att hon är placerad här till minne av en katt som räddade livet på ett litet barn som var på väg att falla ut genom ett fönster. Katten jamade så högt att barnets mor märkte vad som höll på att hända och kunde ingripa.

Den andra historien är att kattens blick är riktad mot en plats där en skatt ska vara nedgrävd under ett av palatsen vid torget.

Dock knappast här. Detta föreställer ett av romarnas favoritklagomål: sophanteringen.

På skylten från 1741 meddelas att det är förbjudet att kasta sopor här…

Ett annat klagomål är den illa fungerande lokaltrafiken. Ett tredje det bristfälliga gatuunderhållet. Praktiskt taget varje dag finns det artiklar och foton i Roms största tidning La Repubblica som illustrerar dessa missförhållanden.

På Via del Plebescito viker vi av till höger och sen omedelbart igen till höger och går några steg in på Via degli Astalli.

Här på nummer 19, på översta våningen i Palazzo Altieri, bodde Anna Magnani med sina katter de sista tjugo åren av sitt liv. Hon döptes, konfirmerades och begravdes i kyrkan Santa Maria sopra Minerva, som vi alldeles nyss besökte.

Bildresultat för anna magnani gatti

Anna Magnani, ”Nannarella”, föddes 1908 utom äktenskapet av en sömmerska, som lämnade henne till sin mor och flyttade till Egypten. Fadern okänd.

År 1956 vann hon en Oscar för sin roll i Tennessee Williams film Den tatuerade rosen.

Bildresultat för anna magnani citta aperta

Mest berömd är Anna Magnani kanske för sin roll som Pina i Roberto Rossellinis neorealistiska film Rom – öppen stad (Roma città aperta, 1945).

Det sägs att just denna scen, då Pina blir skjuten när hon jagar lastbilen där hennes man förs bort av nazisterna, är inspirerad av en verklig händelse som ägde rum 1944 på Viale Giulio Cesare i distriktet Prati.

”Den 3 mars 1944 blev Teresa Gullacce på tröskeln till ett nytt moderskap barbariskt mördad av en tysk soldat medan hon åkallade och tröstade sin man som fångats av det nazifascistiska uppbådet. Hennes namn är en symbol för Roms heroiska motstånd.”

Teresas man satt inspärrad i byggnaden till vänster, i det som nu är ett av regementena för Roms gendarmer (carabinieri).

”Lasciami tutte le rughe, non me ne togliere nemmeno una. C’ho messo una vita a farmele!” (Låt alla mina rynkor vara, ta inte bort en enda. Jag har ägnat ett liv åt att skaffa dem!)

Här, på kliniken Mater Dei, dog Anna Magnani den 26 september 1973. Den ligger på Via Antonio Bertoloni 34 i Rione Parioli mellan parkerna Villa Ada och Villa Borghese. Det är en bra bit utanför våra promenadstråk. Detsamma gäller ett par andra platser där Anna Magnanis minne hyllas på olika sätt.

Till exempel den här gatan Via Anna Magnani vid den stora Moskén nära villa Ada.

När Anna från Minas Gerais i Brasilien fick veta vem som var nämnd på gatuskylten…

…ville hon också ta en bild.

Även den här lågstadieskolan bär skådespelerskans namn.

På Anna Magnani-skolan, Via Val Maggia 21 i nordöstra delen av staden, ägnar barnen en rast åt att i samlad tropp promenera efter läraren runt skolbyggnaden.

Efter dessa utvikningar går vi tillbaka över Via del Plebescito ner till Via San Marco där vi viker av till vänster fram till Palazzo Venezia. Utanför ingången till den fina parken därinne…

…möter vi en gudinna från 100-talet, Madama Lucrezia, i form av en ”talande staty”. Men sitt namn fick hon långt senare.

Statyn är en frände till Pasquino vid Piazza Navona, han som döpte Olimpia Maidalchini till ”Pimpaccia”. På den största lappen har någon skrivit ”NON NE POSSO VEDER PIÙ”, (jag står inte ut med att se mer av det). De andra lapparna ger uttryck åt olika åsikter om livet, världen och särskilt tillståndet i Italien.

Men vem var då Madama Lucrezia? Jo, det var hon som begravdes i samma kyrka som Anna Magnani. Här kommer historien om henne.

År 1448 lyckades den 18-åriga skönheten Lucrezia d’Alagno (1427-1479) i Neapel fånga den femtioåriga kung Alfonso V d’Aragonas uppmärksamhet.

Kanske såg hon ut så här?

Bildresultat för Lucrezia d'Alagno

På den stora årliga festen för San Giovanni, som kungen invigde, vågade hon ge honom ett kornstrå, en äktenskapssymbol. Han, som sedan länge levde åtskild från sin drottning, föll för Lucrezia och gav henne en stinn penningpung. Men hon svarade: ”Av Alfonso nöjer jag mig med ett mynt” och lämnade tillbaka resten. Det kunde han inte motstå.

Madama Lucrezia blev en omtyckt, dominerande och rik hovdam fram till Alfonsos död 1458. Då förlorade hon sin maktposition och for till Rom, där hon levde i drygt tjugo år och blev så populär att hon gav sitt namn till den antika statyn.

Alldeles intill Madama Lucrezia, vid ingången till kyrkan San Marco Evangelista, möter vi Vannozza Cattanei igen, nu i form av en gravsten.

Vannozza blev 76 år gammal. Hon begravdes 1518 i kyrkan Santa Maria del Popolo vid Piazza del Popolo. Då hade alla hennes sju barn utom Lucrezia Borgia redan dött. Sen flyttades hennes grav till den här kyrkan vid Piazza Venezia där minnesstenen är inmurad i kyrkväggen. Texten hyllar hennes fromhet och hennes moderskap för de fyra barn som hon fick med Rodrigo Borgia. Sönerna blev hertigar och Lucrezia hertiginna.

Utanför barockkyrkan ligger det väldiga hundraåriga monumentet Vittoriano, även benämnt Altare della Patria, till minne av Italiens första kung Viktor Emanuel II (Vittorio Emanuele 1820-1878).

Till vänster på andra sidan Piazza Venezia ligger Forum Trajanum (Foro Traiano) som uppfördes 107-113 . Man skymtar huset där Carla Capponi samlade sina kommunistiska partisankamrater. Vi går dit genom den intensiva trafiken, alltid på övergångsställen, med eller utan trafikljus (semaforo, som ibland har sekundvis nedräkning).

Där borta i det rödbruna huset bodde alltså Carla Capponi. Kejsaren Trajanus (53-117) kolonn kröntes ursprungligen av hans staty, men 1588 lät påven Sixtus V i stället sätta upp en staty av aposteln Petrus. Det är den som nu kontrolleras med hjälp av kranlyften.

Till höger ligger Trajanus saluhallar (mercati) som går att besöka. Det var ett affärscentrum med 150 affärer och kontor. I fönstret speglas toppen av Vittoriano.

Innan vi går tillbaka över Piazza Venezia njuter vi en stund av utsikten åt andra hållet över Trajanus forum.

Framför Vittoriano finns en av få rester kvar av den äldsta stadsmuren, Serviusmuren från 300-talet f. Kr.

Vi rundar Vittoriano, också kallat ”bröllopstårtan”, ”skrivmaskinen”, ”dragspelet”, söker skuggan i en gränd…

…och går sen nerför backen längs med Via Teatro Marcello fram till nummer 32 och klostret Monastero delle Oblate a Tor di Spechi.

Nedanför klostret ligger Marcellusteatern. Däremellan finns kyrkan Santa Rita som tidigare låg närmare Capitolium och som Mussolini lät riva för att bredda gatan och sedan återuppbygga på sin nya plats. Idag är kyrkan utställningshall och konferenslokal.

Vid klostret möter vi trebarnsmamman Francesca Romana (1384-1440), gift 1396 som 12-åring med en förmögen handelsman. De bodde i ett palats i Trastevere som vi besöker under en annan promenad.

Francesca ville tidigt leva ett religiöst liv. Under pestepidemier och hungersnöd var hon ute på gatorna med sin åsna som transportmedel och tog hand om sjuka. Två av hennes egna barn smittades och dog.

Mer än tvåhundra år senare föreställde sig Giovanni Battista Gaulli (1675) att det såg ut så här när Francesca Romana delade ut allmosor.

File:Baciccio-Saint Francesca Romana Giving Alms.jpg

När maken dog 1436 tog Francesca över ledningen av klostret delle Oblate. Det är öppet för besökare en dag om året, den 9 mars, Francescas dödsdatum.

Åt andra hållet uppe på kullen Capitolium finns kyrkan Santa Maria in Aracoeli med sin branta trappa (124 steg) och sin docka ”Santo Bambino” kring vilken det finns en lång och spännande historia. En annan gång…

Återigen det allestädes synliga monumentet Vittoriano.

Francesca hade alltså en åsna som följde henne runt i Rom. I entrén till klostret står åsnans krubba.

Skylten förklarar att krubban ursprungligen hade varit en uppgrävd romersk sarkofag.

Francesca förde en hård kamp mot Djävulens frestelser, här skildrat på en av många fresker i klostret.

Vi fortsätter nerför backen förbi Marcellusteatern, påbörjad av Julius Caesar (100-44 f.Kr.) och avslutad av kejsar Augustus år 17 f. Kr. Vid kyrkan San Nicola in Carcere går vi över gatan in på Via Consolazione och kommer så småningom fram till Forum Romanum (Foro Romano). Där svänger vi till höger och sen till höger igen på Via di San Teodoro.

På den lugna gatan växte skådespelaren Anna Magnani upp hos sin mormor, tillsammans med fem mostrar och en morbror.

Åt ena hållet såg Anna ut över Forum Romanum med resterna av Saturnus-templet, ovanför det Capitolium och Vittoriano.

Åt andra hållet såg hon upp mot Palatinen.

Bortom Forum och Palatinen ligger Colosseum och där i närheten kyrkan Santa Francesca Romana.

I kryptan under kyrkan är hennes skelett bevarat, med en bok mellan händerna.

Francesca betraktades redan under sin livstid som helgon av Roms invånare. Officiellt heligförklarad blev hon 1608 av påven Paulus V (Paolo 1552-1621).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bild-81.png

Francesca är även skyddshelgon för bilister. Den 9 mars samlas massor av bilar vid hennes kyrka för att välsignas.

Men denna gång går vi inte bort mot Colosseum och Francescas kyrka. I stället avslutar vi promenaden med en caffè doppio eller ett glas vino bianco i Hotell Kolbes före detta klosterträdgård på Anna Magnanis barndomsgata Via di San Teodoro 48.

Den trädgården är en fridfull oas mitt i den larmande staden.

Nedanför kyrktornet till medeltida San Giorgio in Velabro gör vi oss redo för den tredje promenaden, som kommer att vara mycket kortare än den här.

Kommentera