Femte promenaden – från Palazzo Montecitorio till Piazza del Popolo

Denna promenad (2-3 timmar) kommer att handla om följande nio redan nämnda kvinnor: Beatrice Cenci, Artemisia Gentileschi, Plautilla Bricci, Vittoria Colonna, Gabriella Ferri, Anita Garibaldi, Elsa Morante, Carla Capponi och Palma Bucarelli. Dessutom möter vi fem nya bekantskaper: Maria Bellonci, Giuseppina Tadolini samt de tre systrarna Zoe, Micol och Giovanna Fontana.

Vi börjar på Campio Marzio, det område som kallas Marsfältet, under kejsartiden en plats för idrott och militär exercis. Detta är Palazzo Montecitorio, ritat av Gian Lorenzo Bernini och påbörjat 1653. I byggnaden samlas deputeradekammaren, underhuset i det italienska parlamentet.

En av många demonstrationer framför palatset, denna dag är det narkosläkare och sköterskor som kräver bättre arbetsvillkor.

Den egyptiska obelisken på torget är från 500-talet f. Kr. och hämtades (rövades) på order av kejsar Augustus år 10 f. Kr.

Vi går till vänster in på Via degli Uffici del Vicario.

Porten till höger, nummer 30, med valvbåge var på 1500-talet ingången till ett benediktkloster, Monastero di Santa Croce. I bakgrunden syns just Palazzo Montecitorio. I detta kloster fostrades den moderlösa Beatrice Cenci fram till 15-årsåldern då fadern, som vi tidigare berättat i den första promenaden, började misshandla henne och styvmodern.

Vi passerar Parlamentet på baksidan av Palazzo Montecitorio, korsar torget och kommer fram till Piazza della Torretta…

… där konstnären Artemisia Gentileschi åren kring 1610 gick i lära hos faderns kollega Cavalier d’Arpino som hade sin ateljé här. (Henne berättade vi om i den första och den tredje promenaden.) I samma ateljé studerade tjugo år senare ”den första kvinnliga arkitekten” Plautilla Bricci. (Se den andra och den fjärde promenaden.)

Dessa båda kvinnor möter vi igen efter en kort vandring fram till Piazza San Lorenzo in Lucina och kyrkan med samma namn.

Kyrkan ligger intill Via del Corso, den långa centrala affärsgatan som sträcker sig rakt igenom Campo Marzio, mellan Piazza Venezia och Piazza del Popolo.

Där döptes Artemisia Gentileschi 1590 och i samma dopfunt 1616 Plautilla Bricci. Kan det ha varit denna?

Nej, den kom inte dit förrän i början på 1700-talet, berättar kyrkovaktmästaren. En annan dopfunt finns i den äldsta delen av kyrkan, från 300-talet, under golvet där han står. Men den användes nog inte för att döpa Artemisia och Plautilla.

Inte heller kyrkoherden visste vilken dopfunt det kunde handla om.

Här lämnar han biktstolen vid ett kapell skapat av Gian Lorenzo Bernini, som också 1668 gjorde bysten av påven Innocentius X:s livmedikus (Gabriele Fonseca, om man ska vara noga). Påven var som vi tidigare nämnt (i den första promenaden) Olimpia Maidalchinis svåger.

Här samtalar kyrkoherden med en familj framför det som vi trodde var Artemisias och Plautillas dopfunt.

Ute på Via del Corso går vi till höger och svänger in på andra tvärgatan till vänster, Via delle Convertite. På det stora torget, Piazza San Silvestro, ligger en kyrka med samma namn och Roms centrala postkontor.

Här låg på 1500-talet klostret Convento Clarisse. Det var hit poeten Vittoria Colonna (1490-1547), markisinnan av Pescara, drog sig tillbaka när hennes man Ferrante 1525 stupade (som vi berättade om under den andra promenaden).

Till vänster på bilden en av Roms få byggkranar i aktion.

Klosterträdgården finns kvar.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bild-206.png

Ombyggnaden har bibehållit många av klostrets arkitektoniska drag.

Vi går tillbaka ut på torget och fortsätter till vänster på Via Mercede fram till Via dei Due Macelli. På nummer 75 ligger Teatro Salone Margherita.

Det är en av de arenor där sångerskan Gabriella Ferri (1942-2004) uppträdde. Vi mötte henne senast under den första promenaden förbi Campo de’ Fiori där hon hade bott.

Bildresultat för salone margherita theatre gabriella ferri

I slutet på 1950-talet började Gabriella och en väninna sjunga romerska folksånger på restauranger. Snart uppträdde hon solo, gjorde TV-framträdanden och turné i Syd-Amerika.

I Rom var också den berömda Piper Club en av hennes scener.

piper-roma-nord

Klubben ligger nära det osannolikt fantasifulla jugendkvarteret Coppedè med sådana här hus.

Coppedè är värt ett besök, men det ligger en bra bit utanför vårt aktuella promenadstråk, mellan parkerna Villa Ada och Villa Borghese. Buss 92 från järnvägsstationen Termini stannar här nära Piazza Mincio. Spårvagnarna 3 och 19 passerar i närheten, liksom flera andra bussar.

I den annars fridfulla Parco Celimontana på kullen Celio nära Colosseum gjorde Gabriella Ferri 1997 ett av sina sista framträdanden inför stor publik (förutom ett par TV-program senare).

Bildresultat för parco celimontana

Ferri var ofta deprimerad. I slutet av 1990-talet lämnade hon sitt älskade Rom och flyttade ut på landsbygden, till Corchiano, en ort nära Carpobagno norr om Rom där Giulia Farnese femhundra år tidigare var guvernör. Där föll hon 3 april 2004 från fjärde våningen och avled. Anhöriga förnekar bestämt att det var självmord.

Gabriella Ferri var gift två gånger och fick en son, som i TV-intervjuer talar mycket varmt om henne som mor och farmor.

Även om dessa promenader handlar om kvinnor i Rom, så dyker det upp en och annan man i berättelserna. Särskilt två män från barockepoken: Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) och hans tidigare medarbetare och senare rival Francesco Borromini (1599-1667). Den som besöker Rom kan knappast undvika att passera något av deras verk.

Ett av dessa många verk är Palazzo Propaganda Fide från 1667…

Bildresultat för palazzo propaganda fide

…som idag ligger mittemot Teatro Salone Margherita där Gabriella Ferri sjöng. Men ingången är på andra sidan, på Via Propaganda Fide. Går vi in där, vilket är möjligt vissa dagar och tider, så är vi faktiskt utomlands, eftersom palatset tillhör Vatikanen.

När vi ändå är här…

Bildresultat för borromini orecchi asino propaganda fide

…kan vi berätta att först fick Bernini i uppdrag av sin gynnare påven Urban VIII Barberini (1568-1644) att uppföra ett kapell på platsen mittemot där konstnären/arkitekten själv bodde. Men när den påven efterträddes av Olimpia Maidalchinis svåger Innocentius X Pamphili (1574-1655), som inte gillade Bernini, revs kapellet och uppdraget gick i stället till Borromini som ritade fasaden och…

Bildresultat för cappella re magi borromini

…Cappella Re Magi (De Tre Vise Männen) dit några av målningarna i Berninis rivna kapell flyttades. Det sägs också att Borromini hade dekorerat fönstren på sin sirliga fasad med något som har tolkats som åsneöron – en hånfull vink till förloraren i denna tvekamp i palatset mittemot.

Nu går vi norrut mot Piazza di Spagna och Spanska Trappan (som egentligen heter Scalinata della Santissima Trinità dei Monti) en plats som väl är lika oundviklig för turister i Rom som Fontana di Trevi.

Relaterad bild

I förgrunden Fontana della Barcaccia, skapad 1629 av Bernini, Pietro Bernini, pappa till Gian Lorenzo. Den föreställer en pråm och symboliserar de många översvämningar i Rom där staden fyllts av Tiberns vatten långt upp från dess lopp. På många ställen kan man se skyltar på husväggarna som visar vattenståndet ett visst år, ibland ett par meter upp.

Bildresultat för alluvione tevere 1598

Det var till åminnelse av översvämningen den 24 december 1598 som Pietro Bernini skulpterade Barcaccia.

Den 19 februari 2015 vandaliserades fontänen av det holländska fotbollslaget Feyenoords huliganer innan en match mot AS Roma.

Bildresultat för barcaccia bernini feyenoord

Nu är det hög tid att återvända till romarinnorna. En av dem är en ny bekantskap…

…Maria Bellonci (1902-1986), författare och instiftare av det litterära Stregapriset.

År 1909 började hon i klosterskolan Sacro Cuore, vid kyrkan Trinità dei Monti på toppen av Spanska trappan. Fadern var kemiprofessor, modern hemmafru.

Nitton år gammal gifte Maria sig med sin litteraturlärare Goffredo Bellonci, en omstridd litteraturkritiker.

Makarna bosatte sig på Viale Liegi 52, vid hållplatsen för spårvagnarna 3 och 19 mellan Villa Ada och Villa Borghese.

Nummer 19 går ganska sällan. I gengäld får man åka genom hela Rom, från Vatikanen via Villa Borghese och ner till förstäderna söderut. En upplevelse.

Viale Liegi är ganska nära kvarteret Coppedè, som nämndes tidigare.

Senare flyttade de några kvarter bort till Via Fratelli Ruspoli 2 och startade en litterär salong, Amici della Domenica, ”Söndagsvännerna”. Där ligger nu deras litterära institution Fondazione Maria e Goffredo Bellonci med ett bibliotek.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bild-217.png

Belloncis genombrott som författare kom 1939 med den psykologiska biografin Lucrezia Borgia (henne som vi berättade om i den första promenaden). För den fick hon ett litterärt pris. Hon skrev flera andra uppmärksammade historiska romaner.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bild-216.png

År 1947 instiftade makarna som sagt litteraturpriset Strega, sponsrat av tillverkaren av likören med samma namn.

Bildresultat för strega likör

Elsa Morante vann (se den tredje promenaden) som första kvinna priset 1957 med romanen L’Isola di Arturo. En av ”Söndagsvännerna” var författaren Anna Banti…

Bildresultat för anna banti

…gift med konstkritikern Roberto Longhi. De båda gjorde i början av 1900-talet Artemisia Gentileschi och även Caravaggio kända för en större publik med varsina böcker.

År 1985 kom Maria Bellonci ut med det som anses vara hennes främsta verk, den historiska romanen Rinascimento privato som handlar om Isabelle d’Este (1474-1539), markisinna av Mantua och syster till Lucrezia Borgias tredje make Alfonso d’Este.

För den boken tilldelades hon Strega-priset, men avled ett par månader innan prisutdelningen.

Efter denna utflykt återvänder vi till Spanska trappan.

På en parallellgata till Via Condotti, det flotta affärsstråket, ligger Via delle Carrozze.

I detta hus på nummer 59 med en minnestavla mellan fönstren bodde paret Giuseppe och Anita Garibaldi (se den fjärde promenaden) under den kortvariga Romerska Republikens sista dagar sommaren 1849, från den 26 juni till den 2 juli.

På nästa parallellgata möter vi åter konstnären Artemisia Gentileschi. Vi ska snart passera huset där hon föddes.

Artemisia och hennes bror blev tidigt moderlösa. Fadern Orazio Gentileschi flyttade med barnen hit till Via della Croce (oklart vilket nummer). Det var här hon blev våldtagen av faderns konstnärskollega Agostino Tassi 1611 (se första promenaden).

På nästa tvärgata, Via Vittoria 7, ligger Accademia di Santa Cecilia där Anna Magnani på 1920-talet gick i pianoskola.

Skolan löper genom hela byggnaden kring denna gård. Från fönstren strömmar ljuden från många elever som övar olika musikstycken samtidigt.

På andra sidan av huset föreslog den här mannen att vi också skulle ha en annan skådespelerska med bland romarinnorna, Anna Maria Proclemer (1923-2013). Men vi har ännu inte funnit några specifika platser förknippade med henne.

Anna Magnani slutade med pianospelandet och började i stället gå i den här teaterstudion, Via Vittoria 6. Hon hade ju tidigare gått i en liknande skola i Trastevere som vi besökte under den fjärde promenaden.

Vi backar ut till Piazza di Spagna och in på Via di San Sebastianello 6 alldeles nedanför Villa Borghese.

I porten till vänster ligger ett litet museum…

… Fondazione Micol Fontana, ett modemuseum.

Micol Fontana var en av tre systrar. Hon blev 102 år gammal.

Zoe (1911-1979), Micol (1913-2015) och Giovanna Fontana (1915-2004), döttrar till en sömmerska, lämnade på 1930-talet landsbygden i Toscana och flyttade till Rom. Det var Zoe som tog initiativet och lät ödet avgöra. Hon gick till järnvägsstationen i Parma och tog det första tåget som kom. Det gick söderut, mot Rom. Sen kom Micol och Giovanna efter.

I sin lägenhet nära filmstjärnegatan Via Veneto, som regissören Federico Fellini gjorde känd, öppnade de en syateljé.

Bildresultat för fontana zoe micol giovanna

Vi kommer dit senare.

Under 1940- och 50-talet gjorde systrarna stor succé med sitt mode, även internationellt. De klädde upp filmstjärnor och kungligheter.

dc07c20ea5c62cf9429d693f348844a8

En klänning till Ava Gardner i filmen Barfotagrevinnan (1954) där hon spelade mot Humphrey Bogart.

le sorella fontana cuciono un abito per audrey hepburn

Här är det Audrey Hepburn som kläds upp.

Zoe fick en gata uppkallad efter sig.

Via Zoe Fontana ligger i östra utkanten av Rom.

Gatan som fortsätter norrut från Piazza di Spagna heter Via del Babuino. Där finns två adresser vi ska besöka.

Den ena är på nummer 46.

Författaren Elsa Morante hade en period tre olika lägenheter samtidigt när hon levde ihop med sin man och kollega Alberto Moravia från 1941 till 1961. I den som låg här till höger umgicks hon med sina vänner. I fonden syns obelisken på Piazza del Popolo, dit vi är på väg.

Längre upp på samma gata…

…vid Via del Babuino 151 (och ”den talande skulpturen” Babuino) ligger en konstateljé där skulptören Antonio Canova verkade i början på 1800-talet. Det var han som gjorde den berömda skulpturen av Napoleons syster Paoline Bonaparte som finns att se i Galleria Borghese.

Bildresultat för Napoleons syster Pauline Bonaparte

Canova överlät 1822 ateljén till konstnärsfamiljen Tadolini. Långt senare bodde spåkvinnan Giuseppina Tadolini där med sina katter till sin död 1996. Hon var en person som många besökte, även politiker, för att få veta sitt öde.

Ateljén med sina femhundra skulpturer var på väg att bli en bilsalong, men räddades och är nu välbesökt café och restaurang, Caffè Tadolini.

Bildresultat för caffè tadolini roma

Under den andra promenaden var vi i närheten av ett hus vid Piazza Venezia där partisanen Carla Capponi bodde och förberedde attentat mot de nazistiska ockupanterna.

En annan samlingsplats var hemma hos skulptören Nino Franchina på den så kallade ”konstnärsgatan” Via Margutta, nummer 51.

Inne på den lummiga gården finns fortfarande en av de många konstnärsateljéer kvar som förr gjorde gatan känd. Picasso var en av dem som hade ateljé i närheten. Idag är det få konstnärer som har råd att hålla till här.

Vi går tillbaka till Caffè Tadolini, till höger följer vi Via Grecci och Via Antonio Canova (skulptören som nämndes nyss). I hörnet mot Via Ripetta ligger huset där Artemisia Gentileschi föddes 1593.

Mittemot skymtar gaveln på kyrkan som hörde till ”sjukhuset för de obotligt sjuka”, Ospedale di San Giacomo degli Incurabili. Det grundades på 1300-talet och lades ned 2008, trots starka protester.

Vi följer Via Ripetta norrut och på nummer 29 passerar vi ett annat ”sjukhus”, Ospedale delle Bambole…

Bildresultat för ospedale delle bambole roma via di ripetta

…alltså en reparationsverkstad för dockor.

Vid Via Angelo Brunetti viker vi av till vänster. Gatan är tillägnad en populär folkuppviglare, en patriot som 1849 flydde mot Venedig med sin son, paret Garibaldi och Giuditta Tavani Arquati (se fjärde promenaden) när den kortvariga romerska republiken föll. Både han och sonen stupade och är förärade en gripande staty uppe på Janiculum, inte långt från Colomba Antoniettis byst.

På Via Brunetti 48, nära Piazza del Popolo, återknyter vi kontakten med den stridbara Palma Bucarelli (se andra promenaden).

Bildresultat för palma bucarelli

Under åren 1942-75 var hon chef för det statliga konstmuseet Galleria Nazionale d’Arte Moderna norr om Villa Borghese dit vi ska bege oss i nästa promenad. Här samarbetade hon med den avantgardistiska Gruppo Laboratorio 70. När Palma Bucarelli bjöd in gruppen till sitt Galleri möttes det av högljudda protester från mer traditionellt arbetande konstnärer. (Hon talade gärna om museet som ”sitt” galleri.)

Vi svänger av till höger in på Via dell’Oca.

På nummer 27 bodde Elsa Morante och Alberto Moravia på 1950-talet. De separerade 1961, men skilde sig aldrig.

Relaterad bild

Elsa hade en vindsvåning ovanför deras gemensamma lägenhet. Arbetsrummet finns rekonstruerat på Nationalbiblioteket nära järnvägsstationen Termini. (Vi besöker biblioteket under den sjunde promenaden.) Hon arbetade omgiven av skivor med Mozart, Verdi och Pergolesi samt hennes persiska och siamesiska katter.

Målningarna på väggen är gjorda av den amerikanska konstnären Bill Morrow, tjugo år yngre än Elsa och som hon planerade att leva tillsammans med. Men det gick om intet när han 1962 föll från en skyskrapa på Manhattan, förmodligen under ett LSD-rus.

Nu har vi nått slutmålet för denna femte promenad, det mäktiga torget Piazza del Popolo. Bakom huset till höger ligger Via dell’Oca där vi nyss var. I kyrkan till vänster, Santa Maria in Montesanto, ”konstnärskyrkan” där man ber en särskild bön för konstnärerna, finns denna målning av Madonnan.

Bildresultat för madonna plautilla bricci

När målningen nyligen restaurerades, upptäckte man att den på baksidan var signerad av konstnären och arkitekten Plautilla Bricci (1616-cirka 1700).

På piazzan tronar en av Roms tretton obelisker.

Just denna, Flaminio, restes i egyptiska Heliopolis på 1200-talet f.Kr. och fördes till Rom år 10 f.Kr. på order av kejsar Augustus. Den restes på den antika rännarbanan Cirkus Maximus (Circo Massimo) nedanför Palatinen och föll i bitar femhundra år senare. År 1587 grävdes den upp ur leran och på initiativ av påven Sixtus V (Sisto 1521-1590), han som var morbror till Vittoria Accarambonis första man Francesco Peretti (läs den blodiga historien om dem i slutet av första promenaden), återupprestes den här på Piazza del Popolo.

Piazzan är ofta skådeplats för demonstrationer och uppträdanden av olika slag.

Den norra entrén till torget kröns av den mäktiga Porta del Popolo, uppförd 1475 under Sixtus IV (Sisto 1414-1484). Ursprungligen var den en del av den aurelianska stadsmuren från 270-talet som fortfarande finns kvar, två mil lång och tretton meter hög.

Genom denna port har miljoner pilgrimer anlänt till Rom under århundradena och sedan fortsatte de till Basilica di San Pietro.

Det var också genom den porten den abdikerade Drottning Kristina den 23 december 1656 anlände officiellt till Rom, kanske som på den här samtida målningen (detalj). Den finns att se i sin helhet på Museo di Roma vid Piazza Navona.

Filippo Gagliardi e Filippo Lauri. Giostra dei Caroselli a Palazzo Barberini in onore di Cristina di Svezia (1656-59).

Kristina hade avsagt sig sitt svenska regentskap och konverterade till katolicismen. Vid Porta del Popolo, där man än idag kan se hennes vapen, en vasakärve ritad av hennes blivande vän Gian Lorenzo Bernini, hyllades hon av stora folkmassor och fördes till Petersplatsen. När Kristina steg ner från sin häst sköts salut från Castel Sant’Angelo. I Sixtinska kapellet föll hon på knä framför påven Alexander VII (Alessandro 1599-1667).

Välkommen till nästa promenad som börjar just här, vid Piazza del Popolo.

Kommentera