Under denna promenad möter vi fyra kvinnor som vi har träffat tidigare: Artemisia Gentileschi, Vittoria Colonna, Beatrice Cenci och Anna Magnani. Dessutom stiftar vi bekantskap med Colomba Antonietti, Elsa Morante, Ludovica Albertoni och Settimia Spizzichino.
Det här blir en ganska kort promenad som omväxling. Som man ser på kartan går det för den outtröttlige att ansluta till den första promenaden.
Vi börjar på Piazza Farnese där vi redan varit och går mot Palazzo Spada på Piazza Capo di Ferro. Där håller det italienska statsrådet till, il Consiglio di Stato.
Där ligger också Galleria Spada med de enda två målningar av Artemisia Gentileschi (1593 – 1653) som är möjliga att komma åt för turister i Rom, Madonnan med barnet (1613) och Santa Cecilia (1616). Men det går förstås att hitta de flesta av hennes andra verk ute på nätet.
På gården utanför galleriet finns Francesco Borrominis berömda pelargångsperspektiv från 1632, i verkligheten bara nio meter långt.
Genom sina proportioner lurar det ögat och ser mycket längre ut (37 meter).
Ute på torget igen går vi åt höger och sen till vänster på Via dell’Arco del Monte fram till nummer 99, nära Campo de’ Fiori.
Här får vi ytterligare ett exempel på Vittoria Colonnas berömmelse: ett gymnasium med hennes namn.
Vi passerar Palazzo del Monte di Pietà med ännu en fasad och ett klocktorn ritat av Francesco Borromini (1627) i samarbete med Carlo Maderno. (Det andra klocktornet finns vid Piazza dell’Orologio nära Palazzo Taverna, där Lucrezia Borgia bodde som barn och där Giulia Farnese träffade påven Alexander VI.)
Vi fortsätter på Via degli Specchi, till höger in på Via Santa Maria in Monticelli med ett exempel på miljökritisk gatukonst, Heliga Madonnan av Klädnypan…
…och fram till Piazza Benedetto Cairoli och Via Arenula. Där är det två saker som kan fånga vår uppmärksamhet.
Dels tomrummet på Via Arenula.
Mot slutet av sitt liv, 1544, flyttade Vittoria Colonna till benediktinklostret Sant’Anna dei Funari, som låg just här. Det revs på 1880-talet när Via Arenula byggdes fram till Largo di Torre Argentina som man skymtar i bakgrunden.
Här passerar den moderna och turtäta spårvagnen nummer 8 mellan Piazza Venezia och Casaletto uppe i Monteverde Vecchio, nära den stora parken Villa Doria Pamhili – där det förresten finns en gångbro över genomfartsleden Leone XIII tillägnad Artemisia Gentileschi (alldeles intill Viale Selma Lagerloff).
Det finns också en skola med Artemisias namn. Den ligger i södra Rom, nära metrostationen Mirti vid den nya linjen C.
Efter dessa fantasiutflykter tar vi på låtsas 8:an tillbaka ner till Via Arenula.
Den andra saken som fångar vår uppmärksamhet där är kyrkan till vänster på bilden med cyklisten. Den heter San Carlo ai Catinari. (”Catinari” syftar på de hantverkare som tillverkade skålar i trä, ”catine”, och som på 1600-talet hade sina bodar i grannskapet.) I den kyrkan begravdes den 22-åriga Colomba Antonietti 1849.
Colomba var en av Giuseppe Garibaldis soldater som slogs för den italienska republiken mot fransmännen och påvedömet. Den 13 juni 1849 stupade hon uppe vid Porta San Pancrazio vid Janiculum (Gianicolo).
Kvällen därpå fördes hennes kista, följd av tusentals romare, överhöljd med vita rosor och prydd med den republikanska trikoloren, till just San Carlo ai Catinari. Vi kommer att få veta mer om Colomba under den promenad som börjar uppe på Janiculum.
Men nu håller vi oss ett tag i Rione Regola som det här området kallas.
Vi går över spårvagnsgatan och in i Beatrice Cencis (1577-1599) barndomskvarter, hon som misshandlades av sin far, dödade honom och blev halshuggen för det. Här finns ett par gator med namnet Cenci och här ligger Palazzo Cenci.
Till skillnad från de flesta andra palats i Rom är detta öppet.
Det finns ett konstgalleri inne på gården.
Man kan även gå på de lena stenarna uppför trappan där Beatrice rörde sig som barn i slutet på 1500-talet. En märkvärdig upplevelse som sätter igång fantasin.
I den lilla familjekyrkan San Tommaso dei Cenci firas varje år den 11 september en mässa för Beatrice Cencis själ. Det är alltså mer än fyrahundra år sedan hon avrättades. Kyrkan är belägen vid Via Monte de’ Cenci i närheten av Palazzo Cenci.
Vi tar till vänster på Piazza delle Cinque Scole och går in i Rione Sant’Angelo och Roms judiska getto där Via Portico d’Ottavia är den centrala gatan. Alldeles bakom kejsar Augustus hyllning till sin syster Ottavia (23 f.Kr)…
…ligger den berömda restaurangen Da Gigetto. Nu ska vi återigen gå händelserna i förväg för att säga något om författaren Elsa Morante (1912-1985) .
Morante var 1957 den första kvinnan som vann det litterära Strega-priset (en motsvarighet till det svenska August-priset) med romanen Arturos ö (L’Isola di Arturo). Hon skrev också romanen Historien (La Storia) som kom ut 1974. Den handlar om Rom under andra världskriget och blev en stor försäljningssuccé.
En kväll 1983 när Elsa Morante var ute och åt på Da Gigetto ramlade hon och bröt lårbenshalsen. Hon repade sig aldrig, blev deprimerad, försökte ta livet av sig och dog 1985 i sviterna av det.
Vi kommer i andra promenader att besöka flera platser som är förknippade med Elsa Morante.
Till höger på bilden av Da Gigetto ser vi en del av Ottavias portik. Vi fortsätter till vänster om den och passerar den medeltida ”fiskekyrkan” Sant’Angelo in Pescheria (det låg en fiskmarknad här) och kommer upp till Piazza Campitelli, norr om Marcellusteatern och alldeles intill Francesca Romanas kloster delle Oblate, som vi besökte under förra promenaden.
Där växte Ludovica Albertoni (1473-1533) upp i detta palats i en förmögen familj.
Som tonåring blev Ludovica gift med en likaledes rik man och 1505 blev hon änka med tre barn. Makens bror försökte hindra henne från att få ta del av arvet, men förlorade den processen.
Ludovica överlät arvet till barnen och gick med i Tredje Franciskanorden. Hon ägnade sig sedan, som Francesca Romana hade gjort hundra år tidigare, åt att ta hand om nödlidande, framför allt fattiga unga kvinnor, som hon lärde att väva så att de skulle kunna försörja sig själva.
Under ”Sacco di Roma” 1527, här skildrat av Johannes Lingelbach (1600-talet), då Rom skövlades av kejsar Karl V:s legoknektar, var Ludovica, tillsammans med poeten Vittoria Colonna, med om att beskydda utsatta människor.
En gata uppkallad efter Ludovica ligger i Monteverde Vecchio i sydvästra delen av staden, nära den stora parken Villa Doria Pamhili och inte långt ifrån gatan Via Donna Olimpia (Maidalchini) som nämndes i den första promenaden. Dit upp går vi inte nu. Däremot kommer vi senare att besöka en kyrka i Trastevere med en berömd skulptur som Gian Lorenzo Bernini har gjort av Ludovica Albertoni.
Vända mot Ludovicas palats går vi mot vänster förbi kyrkan Santa Maria in Campitelli och fortsätter på Via dei Funari. Vid Piazza Mattei och Sköldpaddsfontänen…
…svänger vi till vänster in på Via Reginella. (Det finns en rätt romantisk historia om det igenmurade fönstret över skåpbilen.)
Utanför porten vid nummer 2 berättar guiden om Settimia Spizzichino (1921-2000) som en gång bodde där med sin familj.
Den 16 oktober 1943 blev hon, hennes mor och två systrar efter nazisternas razzia deporterad tillsammans med över tusen andra judar till Auschwitz.
Settimia var en av sexton, den enda kvinnan, som återvände levande. Sedan ägnade hon sitt liv åt att berätta vad hon varit med om.
På gatan utanför porten…
…finns fyra ”Snubbelstenar”. Dessa ”Stolpersteine” är den tyske konstnären Gunter Demnigs aktion för att hedra de judar, romer och andra grupper som förintades av nazisterna 1933–1945. Runt om i Europa finns mer än 45.000 sådana minnesmärken utplacerade.
Tre av dem är till minne av Settimias mor Grazia och systrarna Ada och Giuditta som aldrig kom tillbaka från Auschwitz.
I samma hus som familjen Spizzichino bodde denna kvinna.
Hon hette Celeste di Porta (1925-1981) och var också hon judinna, men ägnade sig åt att samarbeta med nazisterna genom att lämna ut sina fränder mot betalning. När de allierade 1944 befriade Rom flydde hon och levde som prostituerad. Efter kriget dömdes hon till tolv års fängelse, fick amnesti efter fem, blev katolik och började jobba i en modebutik i en förort.
En märklig sak är att Celestes namn finns kvar på porttavlan…
…det fjärde uppifrån till vänster.
Den här bron i södra Rom är tillägnad Settimia Spizzichino. Den går över järnvägen i kvarteret Garbatella där Settimia bodde efter hemkomsten från Auschwitz. I bakgrunden ser man gasklockan vid Testaccio. Det finns också en skola i en förort uppkallad efter henne.
Bron invigdes 2012.
Vi fortsätter vår vandring i gettot, går från Via Reginella tillbaka till Via Portico d’Ottavia och till höger. Vid kosher-konditoriet Pasticceria Boccione, där det ofta är en lång kö…
…viker vi av till höger igen in på Piazza Costaguti med sitt lilla Tempietto di Carmelo uppfört av en apotekarfamilj på 1700-talet.
Vid detta torg, nummer 34, runt hörnet till vänster, bodde Anna Magnani en tid som ung efter att ha flyttat från sin mormor på Via San Teodoro, där vi var under förra promenaden.
Vi kommer ut på ”Snickargatan”, Via dei Falegnami, och sen tillbaka till spårvagnsgatan Via Arenula som vi följer till höger. Nu närmar vi oss sista anhalten, Largo di Torre Argentina. Namnet har dock inte med landet Argentina att göra. Det finns andra förklaringar som vi inte ska fördjupa oss i här.
I stället stannar vi till vid kattpensionatet Colonia Felina…
…som strax ska stänga för dagen, vid 18.00. Men vi hinner ta trappan ner och hälsa på katterna.
Där ägnar sig ett antal ”gattare” (betoning på andra stavelsen), kvinnliga kattälskare, åt att ta hand om och vårda katter (”felina” betyder kattdjur). Torre Argentina Cat Sanctuary har förstås en egen hemsida: https://www.gattidiroma.net/web/en/
Det var Lia och Silvia som startade kattpensionatet på allvar 1993.
En av de mest kända ”gattare” är…
…Anna Magnani (1908-1973), som bodde och jobbade här i närheten. När hon uppträdde på Teatro Argentina kunde hon gärna i pauserna gå ner bland ruinerna för att mata katter.
Men torget är mest berömt för att det var här som Julius Caesar år 44 f. Kr. ska ha mördats av styvsonen Brutus och de andra senatorerna i komplotten.
Nu är det dags att avrunda dagens promenad med Vittoria Colonnas sista dagar i livet. Dessa tillbringade hon hos en släkting i Palazzo Cesarini (som låg på det här arkeologiska området som grävdes fram 1929) efter att ha lämnat benediktinklostret Sant’Anna dei Funari. Längst bort ligger kattpensionatet och till höger utanför bilden Teatro Argentina.
Nedan Palazzo Cesarini och kyrkan San Nicola de’ Cesarini som båda är rivna.
Det arkeologiska området, Area Sacra, ska öppnas för turister 2021. Det är modehuset Bulgari som bekostar arbetet.
Vittoria begravdes i februari 1547 i klosterkyrkan, som revs på 1880-talet. Syftet var som sagt att bredda gatan Via Arenula mellan Largo di Torre Argentina och Ponte Garibaldi, en av broarna över Tibern som förbinder Centro Storico med Trastevere, dit nästa promenad är förlagd.
Innan vi lämnar torget kan vi inte motstå frestelsen att gå in i den härliga bokhandeln la Feltrinelli…
…med sitt enorma utbud av böcker och musik på tre våningar och även ett trevligt café…
…där vi tar ”un caffè doppio e un cornetto semplice”. Eller kanske en med choklad, eller marmelad, eller varför inte en med honung och nötter?
Romarinnor 