Under denna promenad, som huvudsakligen går genom delar av det så kallade Centro Storico, kommer vi att möta följande nio romarinnor: Vannozza Cattanei, Lucrezia Borgia, Giulia Farnese, Artemisia Gentileschi, Beatrice Cenci, Heliga Birgitta, Gabriella Ferri, Vittoria Accoramboni och Olimpia Maidalchini.
Bland stjärnor, hjältar och helgon möter vi även kvinnor som hänsynslöst utnyttjats som spelbrickor i mäns maktsträvan. Det är kvinnor som av strategiska skäl tvingats gifta sig i tonåren, kvinnor som våldtagits och kvinnor som mördats.
På detta magiska torg, Petersplatsen (Piazza San Pietro), varje dag besökt av tiotusentals människor från hela världen, inleder vi vår promenad. Framför Peterskyrkan (Basilica San Pietro) med Michelangelo Buonarrotis (1475-1564) kupol från mitten av 1550-talet…
…står en av Roms tretton obelisker, fyratusen år gammal och flyttad från Egypten till Rom av kejsaren Caligula år 37 e. Kr.
Vi börjar vår vandring på 1400-talet med historien om tavernaägaren Vannozza Cattanei (1442-1518), den mäktiga kardinalen Rodrigo Borgias älskarinna…
…deras dotter Lucrezia Borgia (1480-1519)…
…och Lucrezias väninna Giulia Farnese (1474-1524). Giulia ”La Bella” blev 15 år gammal gift med Orsino Orsini, vars styvmoder var kusin med Rodrigo Borgia.
År 1492 valdes Rodrigo Borgia till påve och tog namnet Alexander VI (Alessandro 1431-1503). Tretton år gammal giftes Lucrezia 1494 strategiskt bort med hertigen av Pesaro, Giovanni Sforza.
Porträttet ovan sägs med större bestämdhet föreställa Lucrezia Borgia. Det är gjort av Pinturicchio 1492 som också har målat av hennes far Alexander VI i bön.
Bakom Petersplatsen, där Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) på 1660-talet lät bygga sina 284 kolonner i två halvbågar kring Peterskyrkan, ligger Påvepalatset, Palazzo Apostolico. Det rymmer bland annat Appartamento Borgia, påven Alexander VI:s personliga våning dekorerad av Pinturicchio.
Där bodde Lucrezia med sin man en tid hos fadern. Där bodde också Giulia Farnese med sin man, samtidigt som hon inlett ett förhållande med påven, Lucrezias far.
Den nuvarande påven Franciskus (Francesco), Jorge Mario Bergoglio, bor som bekant inte i Påvepalatset, utan på ett enkelt hotell i Vatikanen.
Här åker han runt Petersplatsen den 28 oktober 2014. I nästa ögonblick, som vi missade med kameran, böjer han sig fram och tar emot en Coca Cola från en liten flicka.
En av Berninis tvillingfontäner i januari 2016. Kan vara kallt i Rom också.
Lucrezia var hertiginna av Pesaro i tre år, fram till 1497 då påven av maktstrategiska skäl upplöste äktenskapet. Kort därefter födde Lucrezia sitt första barn, Ercole, och 1498 blev hon bortgift med Alfonso, son till Alfonso II d’Aragona, kung av Neapel.
Lucrezia var snart gravid igen, men Alfonso, som påven inte längre hade nytta av i sitt maktpolitiska spel, mördades i påvepalatset 1500 av brodern Cesare Borgias hantlangare. Några månader senare giftes Lucrezia bort med Alfonso d’Este, arvtagare till hertigdömet Ferrara och bror till den mäktiga markisinnan Isabella d’Este Gonzaga.
Påven Alexander VI dog 1503 och tre år senare blev Lucrezia och Alfonso hertigar av Ferrara. Deras palats utvecklades till ett kulturellt centrum för konstnärer och författare. Hertigparet fick sex barn, varav ett dödfött. Lucrezia omnämns som en mycket respekterad och omtyckt ledargestalt.
Lucrezias liv blev alltmer religiöst inriktat och 1514 grundade hon nunneklostret San Bernardino i Siena. Hon dog 1519, efter ett mycket dramatiskt och ryktesomsusat liv, 39 år gammal, i barnsäng med sitt åttonde barn.
Ytterligare ett porträtt som sägs föreställa Lucrezia Borgia. En romersk dam av Anselm Feuerbach (1864).
Lucrezia Borgia var en person som genom århundradena väckt mycket känslor. Hon har gestaltats i mängder av böcker, filmer och teaterpjäser.
År 1493 födde Giulia Farnese dottern Laura. Giulia kallades ”Påvens hora” och ”Uxor Christi” (Kristi Brud). Pinturicchio har gjort målningen av henne som Alexander VI lät hänga upp i påvepalatset.
Men det är osäkert om det eller andra porträtt verkligen föreställer Giulia Farnese. Hursomhelst har en konstvetare (Patrizia Rosini) nyligen identifierat henne som en av personerna, den andra från höger, på absidmosaiken i kyrkan Santa Pudenziana på Via Urbana i Rione Monti, en bit bort från vårt aktuella promenadstråk. (Vi kommer dit en annan dag.)
Efter sin mans död 1500 gifte Giulia om sig och blev så småningom en aktad guvernör i Carbognano, norr om Rom, där påven hade skänkt en förläning åt hennes förra man. Dottern Laura gifte sig 1505 med en systerson till den dåvarande påven Julius II (Giulio 1443-1513).
Innan vi fortsätter vår promenad går vi in i Peterskyrkan, förslagsvis på morgonen eller sent på eftermiddagen då kön inte är så lång som här.
Framemot halv sex är det betydligt lättare att komma in.
Där finns bland annat påven Paulus III:s (Paolo 1468-1549) gravmonument, utfört av Guglielmo della Porta. Men dit fram, till vänster om absiden med Cathedra Petri, kommer vi inte denna gång. Ofta är olika delar av basilikan avstängda.
Cathedra Petri sägs vara Simon Petrus trästol som Roms första biskop. Den är här omgiven av Gian Lorenzo Berninis verk i brons. Stolen har dock daterats i vetenskapliga analyser som tidigast från 600-talet.
Vi får nöja oss med ett foto från nätet.
Påven Paulus III hette tidigare Alessandro Farnese och var Giulias bror. Genom hennes relation till påven Alexander VI blev brodern utnämnd till kardinal. Figuren Rättvisan i monumentet sägs föreställa Giulia, som först avbildades naken, men senare kläddes på.
I Peterskyrkan är bara två kvinnor begravda bland alla påvar och andra heliga män. Den ena är Drottning Kristina (1626-1689), som vi kommer att möta senare. Den andra är Matilda av Canossa (1046-1115).
Kristinas gravmonument ligger straxt till höger när man kommer in i den väldiga katedralen.
Det finns anledning att återkomma till Vannozza, Lucrezia och Giulia. Men nu vänder vi oss om, lämnar Vatikanstaten och går en bit nerför Via Conciliazione, ”Försoningens gata”, som Benito Mussolini började anlägga på 1930-talet till åminnelse av Lateranfördraget 1929 mellan Vatikanen och Italien. Det var då Vatikanstaten bildades och blev ”världens minsta land”.
Det är svårt att motstå frestelsen att kasta en blick bakåt…
Vid den första tvärgatan viker vi av till höger in på Via Borgo Santo Spirito och hamnar framför kyrkan Santo Spirito in Sassia. Nu handlar det om en annan kvinna, en annan historia…
I den här kyrkan gifte sig den nittonåriga konstnären Artemisia Gentileschi (1593-1643).
I slutet av februari 1611 hade hon blivit våldtagen av Agostino Tassi, en konstnärskollega till fadern Orazio Gentileschi, efterföljare till Caravaggio, Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) . Våldtäkten anmäldes.
Efter förnedrande offentliga gynekologiska undersökningar av Artemisia fälldes förövaren i domstol (och fick ett milt straff). För att rädda dotterns ära arrangerade fadern ett äktenskap med en annan konstnär. Paret fick fyra barn och Artemisia kunde fortsätta som aktad konstnär, invald som första kvinna i en prestigefylld konstakademi i Florens.
Vi kommer att möta Artemisia igen under andra promenader. Här är två av hennes målningar, som man kanske får se i förhållande till våldtäkten.
Vi fortsätter på Via Borgo Santo Spirito ner mot Tibern, förbi det som sägs vara Europas äldsta sjukhus, Ospedale di Santo Spirito in Sassia, byggt år 727 e.Kr.
I ”La Routa”, snurran, lämnade ogifta mödrar in sina nyfödda barn för att dessa i bästa fall skulle bli omhändertagna och för att de själva skulle slippa skammen. Detta pågick ännu under 1800-talet och snurran finns kvar att se i sjukhusväggen. (Stor renovering av byggnaden pågår.)
Vi följer Tibern motströms och kommer fram till kejsar Hadrianus (Adriano 76-138) mäktiga mausoleum uppfört 139 e. Kr.
När påven Gregorius I (Den store 540-604) under pesten i Rom år 590 ledde en procession till Peterskyrkan såg han ärkeängeln Mikael på krönet av mausoleet sticka sitt svärd tillbaka i skidan. Det tolkades som ett tecken på att farsoten var över. Efter det fick mausoleet heta Castel Sant’Angelo.
Långt senare restes högst upp på borgen denna bronsstaty av Pieter Werschaffelt (1753).
I Castel Sant’Angelo utspelar sig slutscenerna i Giacomo Puccinis opera Tosca (1899), som handlar om en annan romarinna, om än fiktiv. Likaså är borgen en scen i Dan Browns roman Änglar och demoner (2000).
Borgen, som har använts som fängelse, har nu blivit ett välbesökt museum med en storslagen utsikt över Rom.
Bron Ponte Sant’Angelo är och har varit skådeplats för många olika evenemang, både lyckliga…
…och olyckliga. Här avslutades den 21-åriga Beatrice Cencis (1577-1599) liv på ett fasansfullt sätt för mer än fyrahundra år sedan.
Beatrice var det näst yngsta av hertigen Francesco Cencis sju barn. När hennes mor dog 1584 gifte fadern om sig. Beatrice flyttades till ett kloster (som vi under en annan promenad kommer att passera). När hon hade fyllt 15 år förde fadern henne och styvmodern till ett avsides liggande palats nordost om Rom. Där misshandlade han de båda kvinnorna fram till 1598 då Beatrice, styvmodern och två bröder mördade honom, alternativt lejde en av faderns egna män för att göra det.
Här har Achille Leonardi (1850) gestaltat hur Guido Reni ritar av Beatrice Cenci i fängelset Corte Savella.
Sammansvärjningen avslöjades och de inblandade, utom den yngste brodern, dömdes till döden. Många i Rom vädjade till myndigheterna att skona Beatrices liv. Påven Clemens VIII (Clemente 1536-1605) nekade (trots sitt namn, ”barmhärtig”) benådning.
Den 11 september 1599 avrättades Beatrice inför en stor folkmassa genom halshuggning på Ponte Sant’Angelo (där Gian Lorenzo Bernini femtio år senare lät uppföra sina skulpturer av änglar och av apostlarna Petrus och Paulus). Förmodligen var Caravaggio en av åskådarna. Kanske även den sexåriga Artemisia Gentileschi.
Vi besöker senare andra viktiga platser i Beatrices liv. Nu går vi över bron till andra sidan av Tibern och vänder oss om en gång till.
Sen följer vi Via di Panico fram till Via di Monte Giordano och Palazzo Taverna Orsini, där vi återfinner Lucrezia Borgia och Giulia Farnese.
Till detta palats lämnade Rodrigo Borgia sina och Vannozza Cattaneis fyra barn (Lucrezia, Cesare och två andra pojkar) till Borgias kusin Adriana Mila Orsini för att de skulle få en ståndsmässig uppfostran. Det var där den 17-åriga Giulia Farnese 1492 första gången mötte den 61-årige Rodrigo Borgia och sedan efterträdde Vannozza som hans älskarinna.
Palazzo Taverna är en av skådeplatserna i Jane Campions film Portrait of a Lady (1996) efter Henry James roman från 1881. Det är öppet för turister en dag om året, i början av juni.
Vi fortsätter över Piazza dell’Orologio där det finns ett palats ritat av Francesco Borromini (1599-1667) och med en pampig klocka.
Kanske dags för en caffè (espresso) på Bar Amore runt hörnet vid Via dei Banchi Nuovi 41?
Efter det tar vi Vicolo Sforza Cesarini och går över den hårt trafikerade Corso Vittorio Emanuele II in på Via Banchi Vecchi, den gamla florentinska bankirgatan…
…fram till nummer 118 där vi möter Vannozza Cattanei i Palazzo Sforza Cesarini.
Där bodde Rodrigo Borgia under åren 1465-1492 innan han blev påve och där mottog han Vannozza i tjugo år.
Medan hon under en del av den tiden bodde bara några kvarter bort, på behändigt avstånd…
…här, på Via del Pellegrino 58, i närheten av Campo de’ Fiori där hon framgångsrikt drev en av sina tavernor/bordeller. För att maskera deras förhållande såg Rodrigo Borgia till att gifta bort henne med andra förmögna män. Vannozza blev änka fyra gånger.
Alldeles i närheten en berömd ädikula från 1716, Madonnan med barnet. Nertill en relief med den likaledes berömda San Filippo Neri (1515-1595), präst och ordensgrundare.
Innan vi kommer till Vannozzas taverna går vi ner på Via Montoro och svänger av till vänster in på Via Monserrato där vi på nummer 42 passerar en till synes intetsägande byggnad.
Men skenet bedrar…
Minnestavlan uppe till höger om porten har något annat att berätta: ”Härifrån, där fängelset Corte Savella låg, gick Beatrice Cenci den 11 september 1599 mot schavotten, exemplariskt offer för en orättfärdig rättvisa.” (SPQR: Senatus Populusque Romanus, ”senaten och det romerska folket”.)
Beatrice är begravd i kyrkan San Pietro in Montorio vid kullen Janiculum (Gianicolo) dit vi går under en annan promenad.
Det är mer osäkert var Giulia Farnese är begravd. Enligt vissa källor är det här till höger på samma gata, i kyrkan San Girolamo di Carità, Via di Monserrato 54.
Kyrkan ligger mellan Piazza Farnese i fonden och Corte di Savella.
Där finns Cappella Spada med sin ”tygaffär i marmor”, möjligen ett verk av Francesco Borromini.
Det sägs att det enda Giulia lät brodern Alessandro ärva var hennes säng, det redskap varmed hon hjälpt honom att göra karriär (först kardinal sedan påve). Ett yttrande som tillskrivs Giulia är: ”Dov’è il mio tesoro laggiù è anche il mio cuore.” (Där min skatt där nere är, där finns också mitt hjärta.) Detta är en travesti på Jesu ord till sina lärjungar: ”Dov’è il tuo tesoro, là sarà anche il tuo cuore.” (Matteus 6, 19-23.) Det är förstås tillägget ”laggiù” (där nere) som skapar den ekivoka betydelsen.
Nu fortsätter vi promenaden fram till det överdådiga Palazzo Farnese (ibland öppet för guidade visningar), numera franska ambassaden. En skolklass intar just ett mellanmål vid en av de båda tvillingfontänerna som ursprungligen stod ute vid kejsaren Caracallas (188-217) termer i södra delen av staden. (Det är som framgår svårt att ta bilder i Rom utan att få med bilar.)
Det var år 1514 som Alessandro Farnese lät bygga palatset. Här dog systern Giulia 1524. När Alessandro 1534 blev påven Paulus III utvidgades palatset med Michelangelo som ansvarig. Drottning Kristina bodde här under sin första tid i Rom 1655-59. En annan svenska som bott vid samma torg är Heliga Birgitta (innan hon heligförklarades).
Ovan är Heliga Birgitta avbildad på ett altarskåp från 1480-talet i Salems kyrka i Södermanland.
Birgitta Birgersdotter (1303-1373), släkt med kung Magnus Ladulås, var åttabarnsmor, katolsk predikant, författare, teolog samt grundare av Birgittinorden.
Fyrtiosex år gammal begav sig Birgitta 1349 till Rom. Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven Clemens VI (Clemente 1291-1352) att grunda en ny klosterorden.
Intill Palazzo Farnese ligger kyrkan Santa Brigida som byggdes på 1500-talet på grunderna till ett kapell där Birgitta hade bott. Man ser också den andra tvillingfontänen. Till höger bakom kyrkan går Via di Monserrato där vi nyss var.
Birgitta helgonförklarades 1391 av påven Bonifatius IX (Bonifacio 1350-1404). År 1999 upphöjdes hon till ett av tre skyddshelgon för Europa.
Vi fortsätter promenaden till höger om fontänen, in på Vicolo del Gallo.
I den gränden, på nummer 13, bara några steg från Piazza Farnese, på väg till Campo de’ Fiori, ligger Vannozza Cattaneis forna taverna/bordell La Loccanda della Vacca (”vacca” betyder kossa). Träporten och familjevapnet ovanför är bevarade.
Vid samma torg, Campo de’ Fiori, bodde femhundra år senare en annan av våra romarinnor, sångerskan Gabriella Ferri (1942-2004), i en lägenhet ovanför den anrika restaurangen La Carbonara. Man anar porten till Vannozzas taverna i gränden längst bort i bilden.
Gabriella Ferri var dotter till en ambulerande gatuförsäljare i Testaccio, dit vi går på en annan promenad. Hon drömde om att bli mannekäng medan hon jobbade i fabriker och affärer. Hon började med att framföra romerska folksånger och gjorde sedan en lysande karriär som artist, både i Italien och Sydamerika. En av hennes mest kända låtar är Sempre från 1973.
På väg tillbaka ut till Corso Vittorio Emanuele II, Corso Vittorio helt enkelt, passerar vi Palazzo della Cancelleria där Birgitta Birgersdotter bodde under sin första tid i Rom.
Palatset fick sin nuvarande form under renässansen och är ibland öppet för guidade visningar. (Där nere i hörnet finns en utställning med uppfinningar av Leonardo da Vinci.)
En av salarna i Palazzo della Cancelleria.
I kyrkan San Lorenzo in Damaso vägg i vägg med palatset finns detta epitafium av Gian Lorenzo Bernini (1639).
Vi går över Corso Vittorio, där bilarna stannar, som överallt i Rom, om man bestämt kliver ut på ett övergångsställe utan att tveka och vänder blicken mot chauffören. Vi tar till vänster och sen in på den lilla gatan Via dei Leutari och fram till nummer 21. Där finns en annan historia att berätta, passionerad och blodig.
Här bodde adelsdamen och poeten Vittoria Accoramboni (1557-1585) åtta år av sitt dramatiska liv.
Vittoria Accoramboni var känd för sin skönhet. Sexton år gammal blev hon 1573 bortgift med en systerson till Francesco Peretti di Montalto, den blivande påven Sixtus V (Sisto 1521-1590).
På Via Leutari 21 bodde paret i åtta år. Sen tog det slut. Den 17 april 1581 blev maken, med hjälp av hennes bror, mördad av den mäktige hertigen Paolo Giordano I Orsini, änkling efter äktenskapet med Isabella de’ Medici. Han hade förälskat sig i Vittoria, som besvarade hans kärlek.
Paret lämnade Rom och gifte sig efter många om och men. När Paolo oförmodat dog trodde hans bror Ludovico att Vittoria hade förgiftat honom för att ärva hans egendom. Han lät därför mörda henne och hennes bror. Ludovico blev i sin tur avrättad för dessa brott.
Denna historia är berättad av Stendhal i hans bok Italienska berättelser (1838/1962). Det har även skrivits flera romaner om Vittorias öde.
På porten till nummer 21 ser man två anslag. Det ena talar om att församlingsprästen kommer till påsk för att välsigna de boende. Det andra förvarnar om avstängningen av gasen inför en reparation.
Vid porten mittemot 21:an arbetar en cykelreparatör. Både han och kunden kände till historien om Vittoria Accoramboni i stora drag. Men cykelreparatören hävdade bestämt att det i stället var i 23:an som hon bodde…
Nu närmar vi oss den sista anhalten på vår promenad, Piazza Navona. Där möter vi Olimpia Maidalchini (1591-1657), här porträtterad av J. Van Hamme (1649).
Olimpias far var en entreprenör som ville att hon skulle gå i kloster. Hon vägrade, gifte sig i tonåren, blev snart änka och gifte om sig med den 27 år äldre Pamphilio Pamphili, bror till den blivande påven Innocentius X (Innocenzo 1574-1655).
Olimpia skaffade sig makt och rikedom genom sin relation till svågern, påven, som förstärktes när hon 1639 blev änka på nytt. Det var då hon fick öknamnet ”Papessa” (påvinna). År 1644 inleddes på hennes initiativ arbetet med Palazzo Pamphili vid Piazza Navona.
Idag är palatset säte för den brasilianska ambassaden och möjligt att besöka vissa dagar genom förbokning.
Piazza Navona sedd uppifrån Palazzo Braschi där Museo di Roma ligger.
Olimpia Maidalchini hade även inflytande över beslutet att ge Gian Lorenzo Bernini (i stället för konkurrenten Francesco Borromini) uppdraget att skapa Fontana dei Quattro Fiumi (De fyra flodernas fontän) vid samma piazza där senare Borrominis kyrka Sant’Agnese in Agone uppfördes framför fontänen intill Palazzo Pamphili.
Obelisken, från kejsar Domitianus tid (Domiziano 51-96), är en imitation av en egyptisk obelisk och stod tidigare ute vid Via Appia Antica.
Kyrkan är tillägnad Sant’Agnese…
…alla oskulders skyddshelgon. År 304, bara 13 år gammal, blev hon avrättad för sin tro. Men lågorna på bålet svedde henne inte, i stället var man tvungen att hugga av hennes huvud.
Det berättas också många skrönor om tvekampen mellan barockgiganterna Bernini och Borromini. En är att Bernini och hans elever skulle ha skulpterat ett par av de fyra flodgudarna så att de vänder sig bort för att slippa se Borrominis kyrka, vilken dock alltså blev klar flera år senare.
Olimpia Maidalchini var som sagt en mäktig, men också en (kanske inte oväntat) impopulär kvinna.
Det var ”den talande statyn” Pasquini nära sydvästra hörnet av Piazza Navona som via anonyma papperslappar började kalla henne ”Pimpaccia”, romanesco-dialekt för titeln på en komedi, ”La Pimpa”, med en despotisk och arrogant huvudperson.
Det var kanske henne Alessandro Algardi hade för ögonen när han 1646 gjorde denna inte helt tilltalande byst av Olimpia.
Sedan århundraden cirkulerar många rykten kring Olimpias makthunger och snikenhet. Enligt en legend far hon varje år den 7 januari i en brinnande diligens från Piazza Navona över Ponte Sisto (som leder till området Trastevere med andra romarinnor att lära känna) ner i Tibern med alla sina rikedomar. I bakgrunden ser vi Peterskyrkans kupol nedanför vilken vi började denna promenad.
Enligt en annan legend far hon på samma sätt förbi Porta San Pancrazio nedanför Janiculum längs den gamla Via Aurelia genom Porta Tiradiavoli (”dra djävular”) till parken Villa Doria Pamphili.
Olimpia Maidalchini fick två döttrar och en son. Hon dog av pest 1657 i sitt slott utanför Rom.
”Donna Olimpias” impopularitet hindrar inte att det finns en gata uppkallad efter henne i Monteverde Vecchio nära den stora och vackra parken Villa Doria Pamphili, som nämndes ovan, i västra delen av Rom, en bra bit bort från Piazza Navona.
Men det finns ju bussar, till exempel 44:an som utgår från Piazza Venezia och passerar just här. Biljetterna hittar man i automater och i tidningskiosker. De heter Atac efter bussbolaget och kostar 1,50 €. De måste stämplas i gula automater ombord. Biljettkontroller är vanligt förekommande.
Buss tar vi dock bara i nödfall. Välkommen till nästa promenad, från Piazza Cavour till Forum Romanum.
Romarinnor 