Här börjar den guidade promenaden uppe på Janiculum (Gianicolo) och tar oss ned till Piazza San Francesco d’Assisi i södra delen av Trastevere. Vi får möta följande kvinnor i turordning: Anita Garibaldi, Colomba Antonietti, Beatrice Cenci, Drottning Kristina (abdikerad), Anna Magnani, Giuditta Tavani Arquati, Francesca Romana och Ludovica Albertoni. Några av dem har vi redan nämnt under tidigare promenader.
Vi klättrar uppför trappor och branta gator nerifrån Piazza della Rovere inte långt från Petersplatsen – eller tar buss 115/870 från ändhållplatsen Paola vid Corso Vittorio på andra sidan Tibern. Vi stannar till vid denna ståtliga fyr.
Vad gör den här uppe, mer än fyra mil från närmaste kust?
Jo, den är ett nationellt monument utan uppgift att navigera fartyg. På femtioårsdagen av Italiens enande skänktes fyren 1911 till Rom av italienare i Argentina.
Från fyrens plats ser man ner på det ökända fängelset Regina Coeli, som vi senare ska passera.
Vid jul och andra högtider händer det sedan lång tid tillbaka att det vid fyren samlas folk, mest kvinnor, mödrar, fruar och döttrar till fångarna i Regina Coeli. På överenskommen tidpunkt ropar och vinkar de till de sina som syns bakom gallren. Vid rätt vindriktning är akustiken gynnsam.
Efter några steg hamnar vi framför en av världens förmodligen få kvinnliga ryttarstatyer – som dessutom föreställer en nybliven mamma med pistol i ena handen…
…och barnet i den andra.
Ryttaren är Anita Garibaldi (1821-1849), eller som hon också hette…
…Ana Maria de Jesus Ribeira da Silva, brasiliansk revolutionär, först gift som fjortonåring med en skomakare, senare med Giuseppe Garibaldi, som hon träffade 1839 i samband med ett fattiguppror.
Anita tillfångatogs men flydde till häst med den nyfödda sonen Menotti i famnen. En händelse som på beställning av Mussolini skildrats av Mario Rutelli i skulpturen som 1932 restes på Janiculum, inom synhåll från makens monument mitt på Piazza Garibaldi (och även nära bysten av sonen/patrioten Menotti).
Paret for till Italien, som då ännu inte fanns som nation, för att strida mot Frankrike, Habsburg och Påvedömet för bildandet av en italiensk republik, som existerade under en kort tid 1848-49. Det var en kamp som pågick ända till 1861 och fortsatte sedan till 1870 då Rom blev den nya statens huvudstad.
När den kortlivade republiken sommaren 1849 föll inför fransmännens instormning vid Janiculum flydde generalen Garibaldi med sina trupper norrut, mot Venedig. Anita var gravid och sjuk. Hon dog den 4 augusti 1849. Hennes kvarlevor flyttades runt i Italien innan de 1932 slutligen, mot påvens vilja, vid en stor ceremoni placerades i fundamentet till ryttarstatyn.
I filmen Camicie rosse (Röda skjortor) hade Anna Magnani 1952 rollen som Anita Garibaldi.
Den här målningen av Anita Garibaldi på dödsbädden finns i museet vid Porta San Pancrazio.
Vi fortsätter över torget med generalens ryttarstaty. Under en senare promenad kommer vi att passera ett hus nere vid Spanska trappan där paret Garibaldi bodde en kort tid 1849. Anita Garibaldis liv som romarinna var således inte långt, men för många romare är hon ändå en del av staden.
Detsamma gäller Colomba Antonietti (1826-1849), nummer två bland bysterna på Passeggiata del Gianicolo. Hon och Anita Garibaldi är de enda kvinnorna bland ett femtiotal manliga hjältar på Janiculum.
Sexton år gammal, 1841, träffade Colomba, uppvuxen i en mjölnarfamilj i regionen Umbrien, hertigen Luigi Porzi, som stred för fransmännen och påven Gregorius XVI:s trupper mot Garibaldis republikaner. De förälskade sig i varandra, men förhållandet motarbetades av deras respektive familjer ur skilda samhällsklasser. Det hindrade dem dock inte från att 1846 i hemlighet gifta sig.
Paret begav sig till Rom där Luigi Porzi fängslades i Castel Sant’Angelo för att han hade gift sig utan föräldrarnas tillstånd.
Under kriget 1848-49 gick löjtnant Luigi Porzi över till republikanerna och Colomba stred vid hans sida, kortklippt och med jägartruppsuniform (bersaglieri).
Vid slaget utanför Porta San Pancrazio vid Janiculum träffades Colomba den 13 juni 1849 av en kula från det franska artilleriet.
Två bilder av Porta San Pancrazio, 1849 och 2019.
Colomba dog i makens famn och enligt legenden var hennes sista ord ”Leve Italien”.
Kvällen därpå följde tusentals romare hennes kista, som nämndes under förra promenaden, till begravningen i kyrkan San Carlo ai Catinari nära Largo di Torre Argentina (där 8:ans spårvagn går).
Poeten Luigi Mercantini tillägnade på 1880-talet Colomba Antonietti ett långt ode med bland annat denna strof:
Fa croce al petto delle mani e dice:/ “Luigi, addio! Ricordati di me!/Io muoio per la Patria/e assai felicea lei rendo la vita che mi dié!“
(Hon gjorde korstecknet över bröstet och sa:/“Luigi, farväl! Kom ihåg mig!/Jag dör mycket lycklig för Fosterlandet/och överlämnar mitt liv till henne som gav det till mig!”)
Under Mussolinis fascistregim flyttades 1941 Colombas kvarlevor hit till Mausoleo Ossario Garibaldino vid Janiculum. Garibaldis slagord var ”Rom eller döden” (Orden ”ROMA O MORTE” är inristade högst upp på monumentet.)
Den 13 juni 2012, 163 år efter hennes död, samlades en grupp människor vid Colomba Antoniettis byst på Janiculum för att hedra hennes kamp för Italiens enande.
Nere i Trastevere finns en gata med Colomba Antoniettis namn. Den ska vi förstås passera.
I närheten av Porta San Pancrazio finns denna märkliga byggnad.
Det är resterna av ett av arkitekten Plautilla Briccis verk, hon som skapade det praktfulla kapellet i kyrkan San Luigi dei Francesi. Ursprungligen var byggnaden ett originellt palats som kallades Il Vascello, Skeppet (1663). Uppdragsgivare var abboten Elpidio Benedetti, Plautillas främsta stöd under hennes arkitektkarriär.
Palatset bombades sönder och samman under striderna mellan fransmän och Garibaldis republikaner sommaren 1849 där Colomba Antonietti stupade.
På väg nerför Janiculum, nära mausoleet vid Via Garibaldi, passerar vi kyrkan San Pietro in Montorio.
I kyrkväggen finns en kanonkula bevarad. Detta krigsminne hamnade här i juni 1849 under fransmännens attack mot det heroiska försvaret av den kortvariga italienska republiken.
I den här kyrkan begravdes Beatrice Cenci 1599, hon som halshöggs för att hon hade dödat sin grymma far.
Graven är inte utmärkt, men sägs vara placerad till höger framme vid altaret. Legenden säger också att fransmännen som belägrade staden 1798 plundrade gravarna i denna kyrka och att de roade sig med att kasta Beatrices kranium mellan sig.
När vi ändå är där kan vi kika in på Donato Bramantes (1444-1514) lilla rundtempelbyggnad, Tempietto (1506), som av många anses vara en av de mest fulländade byggnaderna i arkitekturhistorien.
Utsikten över Rom från Janiculum är magnifik, men svår att fånga på bild.
Här ändå ett försök. Planet uppe i högra hörnet är på väg att landa på Fiumicino, eller
Leonardo da Vinci, som den internationella flygplatsen vid kusten också heter. I mitten monumentet Vittoriano.
Nu går vi faktiskt tillbaka från kyrkan upp mot Janiculum igen, passerar Garibaldis mausoleum till vänster och spanska ambassaden till höger. Där viker vi framför den väldiga fontänen Acqua Paola (1612) av till höger nerför en trappa.
Om den fontänen, för tillfället torrlagd på grund av underhållsarbete, finns det förstås massor att berätta, men det får anstå. Nu är vi i stället redo för att möta den andra svenska romarinnan i vår kavalkad efter Heliga Birgitta, en abdikerad protestantisk drottning som blev katolik.
I den branta backen på Via Garibaldi 32 finns en oansenlig port som är ingången till en sluten trädgård, Bosco Parrasio. Där inne låg en gång Accademia dell’Arcadia som den före detta Drottning Kristina (1626-1689) var med om att ta initiativ till.
Det går att komma in i denna förtrollade lilla park om man förbokar och skriver på ett papper att man kommer att sköta sig där. Porten öppnas punktligt efter överenskommelse av en vänlig herre som är chaufför åt familjen som bor i huset högst upp på bilden.
Efter det att Kristina med pompa och ståt kom till Rom 1656 var hon en aktiv mecenat för konstnärer, författare och inte minst musiker. Kompositörer som Alessandro Scarlatti, Alessandro Stradella och Arcangelo Corelli tillägnade henne flera verk.
Vi kommer snart att besöka palatset där Kristina bodde under större delen av sina drygt trettio år i Rom. Det ligger alldeles nära Bosco Parrasio (Paradisskogen) med sina fontäner och springbrunnar i grönskan.
En romarinna som vi senare kommer att möta, poeten Faustina Maratti Zappi (1679-1744), valdes in i Akademin 1704.
Vi föreställer oss Kristina sitta på någon av bänkarna där nere, inbegripen i ett lärt samtal. (Även om parken inte öppnades förrän 1690, året efter hennes död.)
Ute ur parken igen fortsätter vi nerför backen.
På muren som vetter mot Bosco Parrasio har någon skrivit: ”Det är dags att berusa sig! För att inte vara slavar torterade av tiden, berusa er alltid! Med vin, med poesi eller med dygd, som det behagar er.” Det är en förkortad travesti av Charles Baudelaires kända prosadikt.
Vi passerar den forna entrén.
Efter den branta klättringen nerför kullen kommer vi till Trastevere, ett område som brukar beskrivas som pittoreskt och mysigt med sina slingrande gränder och restaurangtäta torg. Trastevereborna själva, de som har råd att bo kvar bland Airbnb-lägenheterna, är måttligt förtjusta i alla turister och i det vilda nattlivet. (Trastevere betyder ”på andra sidan Tibern/Tevere” och har alltid varit en egen självständig del av Rom.)
I hörnet av Via Garibaldi/Via della Lungara ska vi svänga till vänster. Men först kastar vi en blick upp mot det översta fönstret på Via Santa Dorotea 20.
Där bodde i början på 1500-talet, enligt vad som sägs, en mjölnardotter vid namn Margherita Luti, som senare skulle bli känd som ”La Fornarina”, här porträtterad av Rafael (1518) .
Margherita ska ha varit konstnären Rafaels modell och älskarinna (Raffaello Sanzo da Urbino 1473-1520). Han testamenterade i alla fall egendom till henne. När han dog gick Margherita i kloster.
Nu fortsätter vi på Via della Lungara fram till Palazzo Corsini och som utlovat ytterligare en utsocknes romarinna, Cristina di Svezia som italienarna kallar henne. Porträttet är gjort av Abraham Wuchters (1661).
Den 23 december 1656 anlände Drottning Kristina officiellt till Rom. Hon hade avsagt sig sitt svenska regentskap och konverterade nu till katolicismen.
De första åren i Rom bodde Kristina i Palazzo Farnese, nere i centrum intill Heliga Birgittas kyrka, där vi redan varit.
Därefter bodde hon fram till sin död 1689 i Palazzo Riario, under 1700-talet ombyggt av familjen Corsini, som gav palatset sitt nya namn.
Palazzo Corsini sett från Botaniska Trädgården (Orto Botanico) där Kristina i sällskap med alkemister ska ha försökt förvandla metaller till guld.
Guiden berättar att Cristina di Svezia planterade ett cederträ här i trädgården.
Det kan väl inte vara detta?
Det sägs också att Kristina tillbringade mycket av sin tid i trädgården.
I växthuset står Kristinas två badkar. Här nedan det ena.
Här det andra.
Kristinas palats rymmer idag både konstmuseum, bibliotek och en naturvetenskaplig akademi.
På väggen i mitten ett porträtt av Kristina som jaktgudinnan Diana.
Och, som tidigare sagt i den första promenaden, Cristina di Svezia begravdes 1689 i Peterskyrkan bland alla påvar.
Vi går ut från Palazzo Corsini och tar omedelbart till vänster in på Via Riaria. I hörnet mot Via della Penitenza (Botgöringsgatan) ligger en teaterskola, Reale Scuola di Recitazione Eleonora Duse.
Där antogs Anna Magnani 1926. Hon hade hoppat av den vanliga skolan efter två år i gymnasiet och börjat studera musik (piano) i Accademia Nazionale di Santa Cecilia som ligger nära Spanska trappan. För att finansiera sin utbildning sjöng hon på nattklubbar. Hon avancerade till varietéer och från 1926 medverkade hon i teateruppsättningar samtidigt som hon gick i den här skolan.
Vi går tillbaka ut på Via della Lungara, fortsätter till vänster och passerar på nummer 19 Casa Internazionale delle Donne.
I detta hus från 1600-talet som i många år använts som kvinnofängelse håller nu ett fyrtiotal feministorganisationer till. Där finns hotell, restaurang, bibliotek och konferensanläggning.
Med jämna mellanrum sker evenemang av olika slag, teater, film, musik, föreläsningar och debatter. Där finns också en mottagning som erbjuder professionell hjälp mot sociala, medicinska och psykologiska problem. Man arbetar aktivt mot rasism och kvinnovåld. Men huset (casa) är ständigt hotat av nedläggning, inte minst av ekonomiska skäl.
Ett exempel på ”Urban Knitting”, gatukonst som stöd för denna kvinnoorganisation.
Litet längre bort på samma gata ligger det gamla fängelset Regina Coeli, som vi för ett tag sen såg uppifrån Janiculum, vid fyren. Samma brevbärare som utanför teaterskolan nyss.
Där satt många motståndsmän och kvinnor fängslade under fascismen och den nazistiska ockupationen. I december 1943 var partisanen Carla Capponi med om att utföra ett bombattentat mot militärer utanför byggnaden.
Nu är det dags att vända tillbaka på samma gata in mot Trastevere. Vi passerar fönstret hos ”La Fornanina” igen och fortsätter på via della Scala, förbi kyrkan Santa Maria della Scala. Vi avhåller oss denna gång från att besöka det välbevarade 1700-talsapoteket.
Vi stannar inte heller till hos fiolbyggaren, gravören, silversmeden eller någon annan av alla de små verkstäder som fortfarande finns kvar i Trasteveres gränder – ett tag till innan de tvingas stänga på grund av hyreshöjningar. Snart ligger i stället ännu en restaurang eller souvenirbutik där.
Vi fortsätter målmedvetet förbi kyrkan Santa Maria in Trastevere med anor från 200-talet (den första kyrkan i Rom som tillägnats Jungfru Maria) och över torget med sin fontän från 1600-talet, en gemensam skapelse av Donato Bramante (han med Tempietto), Gian Lorenzo Bernini och Carlo Fontana.
Vårt mål är i stället Via della Lungaretta 97.
Här bodde Giuditta Tavani Arquati (1830-1867) med sin familj.
Giuditta Tavani var fjorton år när hon gifte sig med Francesco Arquati, som jobbade i hennes pappas tygaffär. De båda anslöt sig till Giuseppe Garibaldis kamp för en italiensk republik, flydde med honom och Anita 1849 undan fransmännen och återkom 1865 för att bekämpa Pius IX:s (Pio 1792-1878) påvestat och befria Rom.
I en strid i huset på Via Lungaretta 97 stupade den höggravida Giuditta den 25 oktober 1867 tillsammans med sin man och en av sina tre söner. Här illustrerat av Carlo Ademollo (1880).
Tre år senare, 1870, var Rom befriat och blev Italiens huvudstad.
Nedanför minnestavlan på Via della Lungaretta 97 samlas den 25 oktober varje år en skara människor i en förening för att hylla Giuditta Tavani Arquati, mer än 140 år senare.
Via della Lungaretta 97 kring 1910.
Nära huset med minnestavlan finns en piazza med Giudittas namn.
Samt ett exempel på oförvägen romersk bilparkering…
Kyparen på den renommerade vinbaren VinAllegro var litet osäker på vem kvinnan var som gett piazzan sitt namn. ”En frihetshjälte på 1800-talet?”
Söndagen den 10 mars 2019 hölls ett skådespel i museet Porta San Pancrazio vid Janiculum, ”1849-1870. Roma e le Donne del Risorgimento”. Det var en hyllning till kvinnorna som stred för Italiens enande (Risorgimento). Bland dem Giuditta Tavani Arquati i förgrunden och Colomba Antonietti längst till höger.
Innan vi fortsätter vår vandring backar vi en bit in på Via Renella fram till…
…som ligger här vid Tibern.
Vi återvänder till Via della Lungaretta och kommer så småningom fram till kyrkan där Giuditta och Francesco gifte sig 1844.
Den medeltida kyrkan heter San Crisogno…
…och är byggd på en underjordisk basilika som går att besöka, fem meter under gatunivån.
Vi korsar Viale Trastevere där 8:ans spårvagn går och ger oss in i en betydligt lugnare del av Trastevere. Vi följer Via Lungaretta nästan ända fram till Tibern, tar till höger in på Via della Botticella och över Piazza Ponziani.
Här, i Palazzo Ponziani på Via dei Vascellari 61, bodde Francesca Romana som gift med sin förmögna handelsman. I huset tog hon emot fattiga och nödlidande.
Idag är palatset ett hotell, Casa di Santa Francesca Romana.
Via dei Vascellari mynnar ut i Via Santa Cecilia.
Där ligger kyrkan med helgonets namn och Stefano Madernos berömda skulptur från 1600 av Cecilia. Hon led martyrdöden genom halshuggning i slutet på 200-talet.
Sen går vi över det stillsamma torget Piazza dei Mercanti, till vänster och fram till den lilla medeltida kyrkan…
…Santa Maria in Cappella. Här grundades 1857 Roms första ålderdomshem, idag kallat Fondazione Santa Francesca Romana – Casa di Riposo per Anziani.
Ålderdomshemmet finns kvar, men är också ett museum öppet för besökare.
På 1400-talet fanns här ett härbärge för fattiga och sjuka, som sköttes av Francesca Romanas nunneorden.
På 1600-talet övertogs kyrkan och härbärget av den mäktiga Olimpia Maidalchini, hon som nedsättande kallades ”Pimpaccia”, som lät uppföra Casino Belvedere med en vidsträckt trädgård alldeles intill Tibern.
På tal om trädgård så går vi nu till ”trädgårdskyrkan” Santa Maria dell’Orto på Via Anicia 10. Dit kommer vi genom att vika av till vänster efter Piazza dei Mercanti, följa Via San Michele fram till Via della Madonna dell’Orto som leder till kyrkan där Anna Magnani spelade in några scener för Roberto Rossellinis film Rom – öppen stad (Roma Città Aperta, 1945).
Dags för en liten utvikning igen. Enligt legenden lovade en obotligt sjuk man 1488 inför Mariabilden i kyrkan (som var placerad intill en trädgård, ”orto”) att om hon botade honom skulle han alltid hålla en lampa tänd framför henne. Han tillfrisknade och höll sitt löfte.
Dessutom byggde han ett kapell med hjälp från olika yrkesföreningar (”università”) runt om i kvarteret. De bildade ett brödraskap som stöddes av påven Alexander VI Borgia (just han, Lucrezias far) och som fortfarande ansvarar för underhållet av kyrkan. En av grupperna är ”pizzicaroli” (romanesco för slaktare) som här har sitt namn i kyrkgolvet.
Nu börjar vi närma oss det extatiska slutet på denna promenad. Men först passerar vi nummer 7 på samma gata, Via Anicia.
Där föddes författaren Elsa Morante 1912 innan familjen litet senare bosatte sig i arbetarklassområdet Testaccio på andra sidan Tibern.
Vi fortsätter ett litet stycke fram till Piazza Francesco di Assisi där kyrkan San Francesco di Ripa ligger.
Vi går in och i ett kapell till vänster om altaret ligger…
…Ludovica Albertoni (1473-1533), eller rättare sagt Gian Lorenzo Berninis skulptur från 1675 av henne på dödsbädden.
Ludovica Albertoni, som vi nämnde under den förra promenaden, blev känd inte bara för att hon hjälpte fattiga och nödlidande, utan också för sina uppenbarelser. Hon heligförklarades 1671 av påven Clemens X (Clemente 1590-1676). Man kan jämföra den här skulpturen med Berninis Den heliga Teresas extas som finns att se i kyrkan Santa Maria della Vittoria nära Piazza Repubblica.
Om den här promenaden företas en söndag kan den som är intresserad av loppmarknader vända på riktningen och i stället börja på denna gata klockan 6.00 på morgonen.
Det är den jättelika Mercato Porta Portese vid Via Portuense i närheten av bron Ponte Sublicio vid Tibern. Den håller på till 14.00 och går inte att missa.
Romarinnor 