Under denna promenad, som huvudsakligen går genom delar av det så kallade Centro Storico, kommer vi att möta följande nio romarinnor: Vannozza Cattanei, Lucrezia Borgia, Giulia Farnese, Artemisia Gentileschi, Beatrice Cenci, Heliga Birgitta, Gabriella Ferri, Vittoria Accoramboni och Olimpia Maidalchini.

Bland stjärnor, hjältar och helgon möter vi även kvinnor som hänsynslöst utnyttjats som spelbrickor i mäns maktsträvan. Det är kvinnor som av strategiska skäl tvingats gifta sig i tonåren, kvinnor som våldtagits och kvinnor som mördats.

På detta magiska torg, Petersplatsen (Piazza San Pietro), varje dag besökt av tiotusentals människor från hela världen, inleder vi vår promenad. Framför Peterskyrkan (Basilica San Pietro) med Michelangelo Buonarrotis (1475-1564) kupol från mitten av 1550-talet…

…står en av Roms tretton obelisker, fyratusen år gammal och flyttad från Egypten till Rom av kejsaren Caligula år 37 e. Kr.

Vi börjar vår vandring på 1400-talet med historien om tavernaägaren Vannozza Cattanei (1442-1518), den mäktiga kardinalen Rodrigo Borgias älskarinna…

…deras dotter Lucrezia Borgia (1480-1519)…

…och Lucrezias väninna Giulia Farnese (1474-1524). Giulia ”La Bella” blev 15 år gammal gift med Orsino Orsini, vars styvmoder var kusin med Rodrigo Borgia.

År 1492 valdes Rodrigo Borgia till påve och tog namnet Alexander VI (Alessandro 1431-1503). Tretton år gammal giftes Lucrezia 1494 strategiskt bort med hertigen av Pesaro, Giovanni Sforza.

Porträttet ovan sägs med större bestämdhet föreställa Lucrezia Borgia. Det är gjort av Pinturicchio 1492 som också har målat av hennes far Alexander VI i bön.

Bakom Petersplatsen, där Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) på 1660-talet lät bygga sina 284 kolonner i två halvbågar kring Peterskyrkan, ligger Påvepalatset, Palazzo Apostolico. Det rymmer bland annat Appartamento Borgia, påven Alexander VI:s personliga våning dekorerad av Pinturicchio.

Där bodde Lucrezia med sin man en tid hos fadern. Där bodde också Giulia Farnese med sin man, samtidigt som hon inlett ett förhållande med påven, Lucrezias far.

Den nuvarande påven Franciskus (Francesco), Jorge Mario Bergoglio, bor som bekant inte i Påvepalatset, utan på ett enkelt hotell i Vatikanen.

Här åker han runt Petersplatsen den 28 oktober 2014. I nästa ögonblick, som vi missade med kameran, böjer han sig fram och tar emot en Coca Cola från en liten flicka.

En av Berninis tvillingfontäner i januari 2016. Kan vara kallt i Rom också.

Lucrezia var hertiginna av Pesaro i tre år, fram till 1497 då påven av maktstrategiska skäl upplöste äktenskapet. Kort därefter födde Lucrezia sitt första barn, Ercole, och 1498 blev hon bortgift med Alfonso, son till Alfonso II d’Aragona, kung av Neapel.

Lucrezia var snart gravid igen, men Alfonso, som påven inte längre hade nytta av i sitt maktpolitiska spel, mördades i påvepalatset 1500 av brodern Cesare Borgias hantlangare. Några månader senare giftes Lucrezia bort med Alfonso d’Este, arvtagare till hertigdömet Ferrara och bror till den mäktiga markisinnan Isabella d’Este Gonzaga.

Påven Alexander VI dog 1503 och tre år senare blev Lucrezia och Alfonso hertigar av Ferrara. Deras palats utvecklades till ett kulturellt centrum för konstnärer och författare. Hertigparet fick sex barn, varav ett dödfött. Lucrezia omnämns som en mycket respekterad och omtyckt ledargestalt.

Lucrezias liv blev alltmer religiöst inriktat och 1514 grundade hon nunneklostret San Bernardino i Siena. Hon dog 1519, efter ett mycket dramatiskt och ryktesomsusat liv, 39 år gammal, i barnsäng med sitt åttonde barn.

Ytterligare ett porträtt som sägs föreställa Lucrezia Borgia. En romersk dam av Anselm Feuerbach (1864).

Lucrezia Borgia var en person som genom århundradena väckt mycket känslor. Hon har gestaltats i mängder av böcker, filmer och teaterpjäser.

År 1493 födde Giulia Farnese dottern Laura. Giulia kallades ”Påvens hora” och ”Uxor Christi” (Kristi Brud). Pinturicchio har gjort målningen av henne som Alexander VI lät hänga upp i påvepalatset.

Men det är osäkert om det eller andra porträtt verkligen föreställer Giulia Farnese. Hursomhelst har en konstvetare (Patrizia Rosini) nyligen identifierat henne som en av personerna, den andra från höger, på absidmosaiken i kyrkan Santa Pudenziana på Via Urbana i Rione Monti, en bit bort från vårt aktuella promenadstråk. (Vi kommer dit en annan dag.)

Efter sin mans död 1500 gifte Giulia om sig och blev så småningom en aktad guvernör i Carbognano, norr om Rom, där påven hade skänkt en förläning åt hennes förra man. Dottern Laura gifte sig 1505 med en systerson till den dåvarande påven Julius II (Giulio 1443-1513).

Innan vi fortsätter vår promenad går vi in i Peterskyrkan, förslagsvis på morgonen eller sent på eftermiddagen då kön inte är så lång som här.

Framemot halv sex är det betydligt lättare att komma in.

Där finns bland annat påven Paulus III:s (Paolo 1468-1549) gravmonument, utfört av Guglielmo della Porta. Men dit fram, till vänster om absiden med Cathedra Petri, kommer vi inte denna gång. Ofta är olika delar av basilikan avstängda.

Cathedra Petri sägs vara Simon Petrus trästol som Roms första biskop. Den är här omgiven av Gian Lorenzo Berninis verk i brons. Stolen har dock daterats i vetenskapliga analyser som tidigast från 600-talet.

Vi får nöja oss med ett foto från nätet.

Påven Paulus III hette tidigare Alessandro Farnese och var Giulias bror. Genom hennes relation till påven Alexander VI blev brodern utnämnd till kardinal. Figuren Rättvisan i monumentet sägs föreställa Giulia, som först avbildades naken, men senare kläddes på.

I Peterskyrkan är bara två kvinnor begravda bland alla påvar och andra heliga män. Den ena är Drottning Kristina (1626-1689), som vi kommer att möta senare. Den andra är Matilda av Canossa (1046-1115).

Kristinas gravmonument ligger straxt till höger när man kommer in i den väldiga katedralen.

Det finns anledning att återkomma till Vannozza, Lucrezia och Giulia. Men nu vänder vi oss om, lämnar Vatikanstaten och går en bit nerför Via Conciliazione, ”Försoningens gata”, som Benito Mussolini började anlägga på 1930-talet till åminnelse av Lateranfördraget 1929 mellan Vatikanen och Italien. Det var då Vatikanstaten bildades och blev ”världens minsta land”.

Det är svårt att motstå frestelsen att kasta en blick bakåt…

Vid den första tvärgatan viker vi av till höger in på Via Borgo Santo Spirito och hamnar framför kyrkan Santo Spirito in Sassia. Nu handlar det om en annan kvinna, en annan historia…

I den här kyrkan gifte sig den nittonåriga konstnären Artemisia Gentileschi (1593-1643).

I slutet av februari 1611 hade hon blivit våldtagen av Agostino Tassi, en konstnärskollega till fadern Orazio Gentileschi, efterföljare till Caravaggio, Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) . Våldtäkten anmäldes.

Efter förnedrande offentliga gynekologiska undersökningar av Artemisia fälldes förövaren i domstol (och fick ett milt straff). För att rädda dotterns ära arrangerade fadern ett äktenskap med en annan konstnär. Paret fick fyra barn och Artemisia kunde fortsätta som aktad konstnär, invald som första kvinna i en prestigefylld konstakademi i Florens.

Vi kommer att möta Artemisia igen under andra promenader. Här är två av hennes målningar, som man kanske får se i förhållande till våldtäkten.

Vi fortsätter på Via Borgo Santo Spirito ner mot Tibern, förbi det som sägs vara Europas äldsta sjukhus, Ospedale di Santo Spirito in Sassia, byggt år 727 e.Kr.

I ”La Routa”, snurran, lämnade ogifta mödrar in sina nyfödda barn för att dessa i bästa fall skulle bli omhändertagna och för att de själva skulle slippa skammen. Detta pågick ännu under 1800-talet och snurran finns kvar att se i sjukhusväggen. (Stor renovering av byggnaden pågår.)

Vi följer Tibern motströms och kommer fram till kejsar Hadrianus (Adriano 76-138) mäktiga mausoleum uppfört 139 e. Kr.

När påven Gregorius I (Den store 540-604) under pesten i Rom år 590 ledde en procession till Peterskyrkan såg han ärkeängeln Mikael på krönet av mausoleet sticka sitt svärd tillbaka i skidan. Det tolkades som ett tecken på att farsoten var över. Efter det fick mausoleet heta Castel Sant’Angelo.

Långt senare restes högst upp på borgen denna bronsstaty av Pieter Werschaffelt (1753).

I Castel Sant’Angelo utspelar sig slutscenerna i Giacomo Puccinis opera Tosca (1899), som handlar om en annan romarinna, om än fiktiv. Likaså är borgen en scen i Dan Browns roman Änglar och demoner (2000).

Borgen, som har använts som fängelse, har nu blivit ett välbesökt museum med en storslagen utsikt över Rom.

Bron Ponte Sant’Angelo är och har varit skådeplats för många olika evenemang, både lyckliga…

…och olyckliga. Här avslutades den 21-åriga Beatrice Cencis (1577-1599) liv på ett fasansfullt sätt för mer än fyrahundra år sedan.

Beatrice var det näst yngsta av hertigen Francesco Cencis sju barn. När hennes mor dog 1584 gifte fadern om sig. Beatrice flyttades till ett kloster (som vi under en annan promenad kommer att passera). När hon hade fyllt 15 år förde fadern henne och styvmodern till ett avsides liggande palats nordost om Rom. Där misshandlade han de båda kvinnorna fram till 1598 då Beatrice, styvmodern och två bröder mördade honom, alternativt lejde en av faderns egna män för att göra det.

Här har Achille Leonardi (1850) gestaltat hur Guido Reni ritar av Beatrice Cenci i fängelset Corte Savella.

Sammansvärjningen avslöjades och de inblandade, utom den yngste brodern, dömdes till döden. Många i Rom vädjade till myndigheterna att skona Beatrices liv. Påven Clemens VIII (Clemente 1536-1605) nekade (trots sitt namn, ”barmhärtig”) benådning.

Den 11 september 1599 avrättades Beatrice inför en stor folkmassa genom halshuggning på Ponte Sant’Angelo (där Gian Lorenzo Bernini femtio år senare lät uppföra sina skulpturer av änglar och av apostlarna Petrus och Paulus). Förmodligen var Caravaggio en av åskådarna. Kanske även den sexåriga Artemisia Gentileschi.

Vi besöker senare andra viktiga platser i Beatrices liv. Nu går vi över bron till andra sidan av Tibern och vänder oss om en gång till.

Sen följer vi Via di Panico fram till Via di Monte Giordano och Palazzo Taverna Orsini, där vi återfinner Lucrezia Borgia och Giulia Farnese.

Till detta palats lämnade Rodrigo Borgia sina och Vannozza Cattaneis fyra barn (Lucrezia, Cesare och två andra pojkar) till Borgias kusin Adriana Mila Orsini för att de skulle få en ståndsmässig uppfostran. Det var där den 17-åriga Giulia Farnese 1492 första gången mötte den 61-årige Rodrigo Borgia och sedan efterträdde Vannozza som hans älskarinna.

Palazzo Taverna är en av skådeplatserna i Jane Campions film Portrait of a Lady (1996) efter Henry James roman från 1881. Det är öppet för turister en dag om året, i början av juni.

Vi fortsätter över Piazza dell’Orologio där det finns ett palats ritat av Francesco Borromini (1599-1667) och med en pampig klocka.

Kanske dags för en caffè (espresso) på Bar Amore runt hörnet vid Via dei Banchi Nuovi 41?

Efter det tar vi Vicolo Sforza Cesarini och går över den hårt trafikerade Corso Vittorio Emanuele II in på Via Banchi Vecchi, den gamla florentinska bankirgatan…

…fram till nummer 118 där vi möter Vannozza Cattanei i Palazzo Sforza Cesarini.

Där bodde Rodrigo Borgia under åren 1465-1492 innan han blev påve och där mottog han Vannozza i tjugo år.

Medan hon under en del av den tiden bodde bara några kvarter bort, på behändigt avstånd…

…här, på Via del Pellegrino 58, i närheten av Campo de’ Fiori där hon framgångsrikt drev en av sina tavernor/bordeller. För att maskera deras förhållande såg Rodrigo Borgia till att gifta bort henne med andra förmögna män. Vannozza blev änka fyra gånger.

Alldeles i närheten en berömd ädikula från 1716, Madonnan med barnet. Nertill en relief med den likaledes berömda San Filippo Neri (1515-1595), präst och ordensgrundare.

Innan vi kommer till Vannozzas taverna går vi ner på Via Montoro och svänger av till vänster in på Via Monserrato där vi på nummer 42 passerar en till synes intetsägande byggnad.

Men skenet bedrar…

Minnestavlan uppe till höger om porten har något annat att berätta: ”Härifrån, där fängelset Corte Savella låg, gick Beatrice Cenci den 11 september 1599 mot schavotten, exemplariskt offer för en orättfärdig rättvisa.” (SPQR: Senatus Populusque Romanus, ”senaten och det romerska folket”.)

Beatrice är begravd i kyrkan San Pietro in Montorio vid kullen Janiculum (Gianicolo) dit vi går under en annan promenad.

Det är mer osäkert var Giulia Farnese är begravd. Enligt vissa källor är det här till höger på samma gata, i kyrkan San Girolamo di Carità, Via di Monserrato 54.

Kyrkan ligger mellan Piazza Farnese i fonden och Corte di Savella.

Där finns Cappella Spada med sin ”tygaffär i marmor”, möjligen ett verk av Francesco Borromini.

Det sägs att det enda Giulia lät brodern Alessandro ärva var hennes säng, det redskap varmed hon hjälpt honom att göra karriär (först kardinal sedan påve). Ett yttrande som tillskrivs Giulia är: ”Dov’è il mio tesoro laggiù è anche il mio cuore.” (Där min skatt där nere är, där finns också mitt hjärta.) Detta är en travesti på Jesu ord till sina lärjungar: ”Dov’è il tuo tesoro, là sarà anche il tuo cuore.” (Matteus 6, 19-23.) Det är förstås tillägget ”laggiù” (där nere) som skapar den ekivoka betydelsen.

Nu fortsätter vi promenaden fram till det överdådiga Palazzo Farnese (ibland öppet för guidade visningar), numera franska ambassaden. En skolklass intar just ett mellanmål vid en av de båda tvillingfontänerna som ursprungligen stod ute vid kejsaren Caracallas (188-217) termer i södra delen av staden. (Det är som framgår svårt att ta bilder i Rom utan att få med bilar.)

Det var år 1514 som Alessandro Farnese lät bygga palatset. Här dog systern Giulia 1524. När Alessandro 1534 blev påven Paulus III utvidgades palatset med Michelangelo som ansvarig. Drottning Kristina bodde här under sin första tid i Rom 1655-59. En annan svenska som bott vid samma torg är Heliga Birgitta (innan hon heligförklarades).

Ovan är Heliga Birgitta avbildad på ett altarskåp från 1480-talet i Salems kyrka i Södermanland.

Birgitta Birgersdotter (1303-1373), släkt med kung Magnus Ladulås, var åttabarnsmor, katolsk predikant, författare, teolog samt grundare av Birgittinorden.

Fyrtiosex år gammal begav sig Birgitta 1349 till Rom. Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven Clemens VI (Clemente 1291-1352) att grunda en ny klosterorden.

Intill Palazzo Farnese ligger kyrkan Santa Brigida som byggdes på 1500-talet på grunderna till ett kapell där Birgitta hade bott. Man ser också den andra tvillingfontänen. Till höger bakom kyrkan går Via di Monserrato där vi nyss var.

Birgitta helgonförklarades 1391 av påven Bonifatius IX (Bonifacio 1350-1404). År 1999 upphöjdes hon till ett av tre skyddshelgon för Europa.

Vi fortsätter promenaden till höger om fontänen, in på Vicolo del Gallo.

I den gränden, på nummer 13, bara några steg från Piazza Farnese, på väg till Campo de’ Fiori, ligger Vannozza Cattaneis forna taverna/bordell La Loccanda della Vacca (”vacca” betyder kossa). Träporten och familjevapnet ovanför är bevarade.

Vid samma torg, Campo de’ Fiori, bodde femhundra år senare en annan av våra romarinnor, sångerskan Gabriella Ferri (1942-2004), i en lägenhet ovanför den anrika restaurangen La Carbonara. Man anar porten till Vannozzas taverna i gränden längst bort i bilden.

Gabriella Ferri var dotter till en ambulerande gatuförsäljare i Testaccio, dit vi går på en annan promenad. Hon drömde om att bli mannekäng medan hon jobbade i fabriker och affärer. Hon började med att framföra romerska folksånger och gjorde sedan en lysande karriär som artist, både i Italien och Sydamerika. En av hennes mest kända låtar är Sempre från 1973.

På väg tillbaka ut till Corso Vittorio Emanuele II, Corso Vittorio helt enkelt, passerar vi Palazzo della Cancelleria där Birgitta Birgersdotter bodde under sin första tid i Rom.

Palatset fick sin nuvarande form under renässansen och är ibland öppet för guidade visningar. (Där nere i hörnet finns en utställning med uppfinningar av Leonardo da Vinci.)

En av salarna i Palazzo della Cancelleria.

I kyrkan San Lorenzo in Damaso vägg i vägg med palatset finns detta epitafium av Gian Lorenzo Bernini (1639).

Vi går över Corso Vittorio, där bilarna stannar, som överallt i Rom, om man bestämt kliver ut på ett övergångsställe utan att tveka och vänder blicken mot chauffören. Vi tar till vänster och sen in på den lilla gatan Via dei Leutari och fram till nummer 21. Där finns en annan historia att berätta, passionerad och blodig.

Här bodde adelsdamen och poeten Vittoria Accoramboni (1557-1585) åtta år av sitt dramatiska liv.

Vittoria Accoramboni var känd för sin skönhet. Sexton år gammal blev hon 1573 bortgift med en systerson till Francesco Peretti di Montalto, den blivande påven Sixtus V (Sisto 1521-1590).

På Via Leutari 21 bodde paret i åtta år. Sen tog det slut. Den 17 april 1581 blev maken, med hjälp av hennes bror, mördad av den mäktige hertigen Paolo Giordano I Orsini, änkling efter äktenskapet med Isabella de’ Medici. Han hade förälskat sig i Vittoria, som besvarade hans kärlek.

Paret lämnade Rom och gifte sig efter många om och men. När Paolo oförmodat dog trodde hans bror Ludovico att Vittoria hade förgiftat honom för att ärva hans egendom. Han lät därför mörda henne och hennes bror. Ludovico blev i sin tur avrättad för dessa brott.

Denna historia är berättad av Stendhal i hans bok Italienska berättelser (1838/1962). Det har även skrivits flera romaner om Vittorias öde.

På porten till nummer 21 ser man två anslag. Det ena talar om att församlingsprästen kommer till påsk för att välsigna de boende. Det andra förvarnar om avstängningen av gasen inför en reparation.

Vid porten mittemot 21:an arbetar en cykelreparatör. Både han och kunden kände till historien om Vittoria Accoramboni i stora drag. Men cykelreparatören hävdade bestämt att det i stället var i 23:an som hon bodde…

Nu närmar vi oss den sista anhalten på vår promenad, Piazza Navona. Där möter vi Olimpia Maidalchini (1591-1657), här porträtterad av J. Van Hamme (1649).

Olimpias far var en entreprenör som ville att hon skulle gå i kloster. Hon vägrade, gifte sig i tonåren, blev snart änka och gifte om sig med den 27 år äldre Pamphilio Pamphili, bror till den blivande påven Innocentius X (Innocenzo 1574-1655).

Olimpia skaffade sig makt och rikedom genom sin relation till svågern, påven, som förstärktes när hon 1639 blev änka på nytt. Det var då hon fick öknamnet ”Papessa” (påvinna). År 1644 inleddes på hennes initiativ arbetet med Palazzo Pamphili vid Piazza Navona.

Idag är palatset säte för den brasilianska ambassaden och möjligt att besöka vissa dagar genom förbokning.

Piazza Navona sedd uppifrån Palazzo Braschi där Museo di Roma ligger.

Olimpia Maidalchini hade även inflytande över beslutet att ge Gian Lorenzo Bernini (i stället för konkurrenten Francesco Borromini) uppdraget att skapa Fontana dei Quattro Fiumi (De fyra flodernas fontän) vid samma piazza där senare Borrominis kyrka Sant’Agnese in Agone uppfördes framför fontänen intill Palazzo Pamphili.

Obelisken, från kejsar Domitianus tid (Domiziano 51-96), är en imitation av en egyptisk obelisk och stod tidigare ute vid Via Appia Antica.

Kyrkan är tillägnad Sant’Agnese…

…alla oskulders skyddshelgon. År 304, bara 13 år gammal, blev hon avrättad för sin tro. Men lågorna på bålet svedde henne inte, i stället var man tvungen att hugga av hennes huvud.

Det berättas också många skrönor om tvekampen mellan barockgiganterna Bernini och Borromini. En är att Bernini och hans elever skulle ha skulpterat ett par av de fyra flodgudarna så att de vänder sig bort för att slippa se Borrominis kyrka, vilken dock alltså blev klar flera år senare.

Olimpia Maidalchini var som sagt en mäktig, men också en (kanske inte oväntat) impopulär kvinna.

Det var ”den talande statyn” Pasquini nära sydvästra hörnet av Piazza Navona som via anonyma papperslappar började kalla henne ”Pimpaccia”, romanesco-dialekt för titeln på en komedi, ”La Pimpa”, med en despotisk och arrogant huvudperson.

Det var kanske henne Alessandro Algardi hade för ögonen när han 1646 gjorde denna inte helt tilltalande byst av Olimpia.

Sedan århundraden cirkulerar många rykten kring Olimpias makthunger och snikenhet. Enligt en legend far hon varje år den 7 januari i en brinnande diligens från Piazza Navona över Ponte Sisto (som leder till området Trastevere med andra romarinnor att lära känna) ner i Tibern med alla sina rikedomar. I bakgrunden ser vi Peterskyrkans kupol nedanför vilken vi började denna promenad.

Enligt en annan legend far hon på samma sätt förbi Porta San Pancrazio nedanför Janiculum längs den gamla Via Aurelia genom Porta Tiradiavoli (”dra djävular”) till parken Villa Doria Pamphili.

Olimpia Maidalchini fick två döttrar och en son. Hon dog av pest 1657 i sitt slott utanför Rom.

”Donna Olimpias” impopularitet hindrar inte att det finns en gata uppkallad efter henne i Monteverde Vecchio nära den stora och vackra parken Villa Doria Pamphili, som nämndes ovan, i västra delen av Rom, en bra bit bort från Piazza Navona.

Men det finns ju bussar, till exempel 44:an som utgår från Piazza Venezia och passerar just här. Biljetterna hittar man i automater och i tidningskiosker. De heter Atac efter bussbolaget och kostar 1,50 €. De måste stämplas i gula automater ombord. Biljettkontroller är vanligt förekommande.

Buss tar vi dock bara i nödfall. Välkommen till nästa promenad, från Piazza Cavour till Forum Romanum.

Under den här promenaden möter vi följande nio kvinnor: Vittoria Colonna, Fiammetta Michaelis, Plautilla Bricci, Margherita d’Austria, Madama Lucrezia, Anna Magnani, Palma Bucarelli, Carla Capponi och Francesca Romana.

Vi börjar vid Piazza Cavour, ett torg som är tillägnat Camillo Benso Cavour (1810-1861). Han var en centralgestalt under Italiens enande (Risorgimento) och landets första premiärminister 1861. Till höger ligger Högsta Domstolen, Corte Suprema di Cassazione. På grund av sina enorma proportioner kallas byggnaden i folkmun för ”Il Palazzaccio” (ungefär ”Jättekåken”).

Bortom Cavours staty börjar gatan som är vår startpunkt, Via Vittoria Colonna.

Den som har gett namnet åt denna gata mellan Piazza Cavour och Tibern i området Prati är alltså Vittoria Colonna (1490-1547). Hon var en poet från en familj med uråldriga anor, här porträtterad av Sebastiano del Piombo (1520) .

Vid sex års ålder förlovades Vittoria med markisen Ferrante Francesco d’Avalos. Tretton år senare, 1509 gifte hon sig med honom. Det sägs att han var mer intresserad av sin militära karriär – och av andra kvinnor – än av henne.

När Ferrante 1525 stupade i strid var Colonna 35 år och utan barn. Hon valde då att dra sig tillbaka till klostret Clarisse vid kyrkan San Silvestro nära Via del Corso. Dit går vi under en annan promenad.

Under ”Sacco di Roma” 1527 skövlades staden av kejsar Karl V:s legoknektar. Roms invånarantal halverades till 40.000 personer.

Skyddad av Schweizergardet flydde påven Clemente VII (Clemens 1478-1534) från Vatikanen genom en dold gång, ”il Passetto”, till Castel Sant’Angelo.

Vittoria var en av de kvinnor som, tillsammans med Ludovica Albertoni (en annan romarinna, som vi kommer att möta i Trastevere), ägnade sig åt att hjälpa nödlidande.

För Vittoria verkar maken Ferrante ha varit mer till nytta som död än som levande. I sin poesi sätter hon sin otrogna man på piedestal och hyllar hans ädla karaktär.

Porträttet av henne är gjort av Girolamo Muziamo (1520).

Ett annat centralt tema i Vittoria Colonnas trehundra sonetter är den religiösa lidelsen. Hon var djupt religiös och mycket kritisk mot kyrkans moraliska förfall. Hon ansågs vara ett dygdemönster och beskrevs som både god och lärd. Hennes religiösa skrifter handlar till stor del om synd och frälsning. De uttrycker en stark längtan efter att befria sig från den jordiska tillvaron och i stället uppgå i en andlig, mystisk och asketisk dimension.

Vittora Colonna umgicks med flera betydande konstnärer och författare, bland andra Michelangelo Buonarroti (1475-1564) och poeten Pietro Bembo (1470-1547). (Den senare träffade även Lucrezia Borgia på hennes slott som hertiginna av Ferrara och han hyllade henne i en diktsamling.)

Med Michelangelo utvecklade Vittoria en djup vänskap. Här ovan är hon avbildad som den enda påklädda personen i hans Yttersta domen i Sixtinska Kapellet (Cappella Sistina). Han ritade också av henne.

Mot slutet av sitt liv var Vittoria ofta sjuk. Hon dog 1547. I nästa promenad kommer vi att besöka det kvarter där det låg ett kloster där hon tillbringade sin sista tid.

Francesco Jacovacci gjorde 1880 en målning som ska föreställa Michelangelo vid Vittoria Colonnas döda kropp.

I skrifter från Vittorias tid och efteråt nämns hon ofta med stor beundran. Över hela Italien finns många gator, platser, skolor och andra institutioner som bär hennes namn.

Till exempel hotellet Relais Vittoria Colonna på hennes gata, nummer 32…

…med denna entré…

…och en takterrass.

Strax intill ligger optikaffären Vittoria Colonna där optikerna är väl medvetna om vem hon var.

Vi tar av till höger nere vid Tibern och går över bron Ponte Umberto I. (Umberto var Italiens kung 1878-1900.) På andra sidan fortsätter vi rakt fram på Via Giuseppe Zanardelli, viker av till höger in på Via della Maschera d’Oro och kommer fram till Piazza Fiammetta där vi möter ett helt annat kvinnoöde nästan samtida med Vittoria Colonnas.

Piazzan är uppkallad efter Fiammetta Michaelis (1465-1512). Hon kom från Florens där hennes mamma arbetade som kurtisan. Som trettonåring blev Fiammetta själv kurtisan till en kardinal som testamenterade en del av sin egendom till henne, bland annat palatset på bilden. När kardinalen dog blev Fiammetta älskarinna till Cesare Borgia, Lucrezias bror.

Målningen ovan har använts som illustration till artiklar om Fiammetta Michaelis, det är allt vi kan säga om den.

Fiammetta räknades som en ”cortigiana onesta”, en hedersam kurtisan. Hon kom från en ansedd familj, läste poesi och hade talets gåva.

Vid piazzan finns också en restaurang med hennes namn.

Innan vi lämnar Piazza Fiammetta vänder vi oss om och går till den andra änden av torget.

Där har teatern Tordinona hängt upp denna manifestation mot kvinnovåld. Dockorna representerar ihjälslagna kvinnor i Rom 2018.

Vi går nu tillbaka ut på Via Giuseppe Zanardelli, korsar Piazza Tor Sanguigna vid norra delen av Piazza Navona och viker sedan av till vänster fram till Piazza Sant’Agostino. Där ligger en kyrka med samma namn.

I denna kyrka begravdes Fiammetta Michaelis 1512. Där hade hon och hennes kollegor varit välkomna till mässan.

Kurtisanerna gick in först till de främsta raderna och lämnade kyrkan sist – allt för inte väcka för mycket anstöt med sin skönhet, vandel och eleganta klädsel. Deras levnadssituation var förstås en helt annan än för de tusentals prostituerade kvinnor utan mäktiga mäns beskydd som rörde sig på Roms gator vid samma tid.

I samma kyrka finns Caravaggios (1571-1610) målning Madonna dei Pellegrini (1604) med hans prostituerade väninna Lena som modell.

Där finns också ett altare tillägnat Madonna del Parto, barnafödandets skyddshelgon, uppvaktat med gåvor efter lyckade förlossningar.

Vi fortsätter ut till vänster om kyrkan på Via delle Coppelle och tar sedan av omedelbart till höger på Via della Scrofa. (”Scrofa” betyder ”sugga”, men också ”hora”.) Där finner vi en annan kyrka bakom övningsparaden några dagar innan Italiens nationaldag den 2 juni 2019. (Samma dag som Italien 1946 blev republik.)

San Luigi dei Francesi är fransmännens kyrka i Rom där många nationer har sina egna särskilda helgedomar. (Svenska Kyrkan håller till bland annat i Birgittaklostret vid Piazza Farnese.)

Här kan vi se ett av Plautilla Briccis (1616-1700) få bevarade verk, Cappella San Luigi.

I ett närliggande kapell finns Caravaggios triptyk med aposteln Matteus (kallelsen, ängeln och martyriet).

Plautilla Bricci, som var samtida med Gian Lorenzo Bernini, kallas ”den första kvinnliga arkitekten”. Hon var också målare och skolades i likhet med Artemisia Gentileschi av sin far, som var elev till Cavalier d’Arpino (1568-1640).

Plautilla Bricci arbetade bland annat för familjen Barberini och Vatikanens Domkapitel. Vi kommer att se ett par av hennes andra verk under senare promenader.

Vi lämnar kyrkan och går till höger där Palazzo Madama ligger mittemot Piazza Navona.

Där håller den italienska senaten till, överhuset, en av de två kamrarna i parlamentet med sina 315 ledamöter, senatorerna. Den som gett namnet åt palatset är Margherita d’Austria (1522-1586), här porträtterad av Antonio Moro (1562).

Margherita var utomäktenskaplig dotter till kejsaren Karl V och en tjänsteflicka. Det var hans legoknektar som 1527 skövlade Rom under ”Sacco di Roma”.

År 1536 blev Margherita mot sin vilja bortgift med Alessandro de’ Medici, hertig av Florens, som dock mördades året efter.

Margherita användes, även hon, som bricka i den tidens maktspel. Bara något år efter makens död blev hon tvingad att gifta om sig med en brorson till påven Paulus III, Ottavio Farnese. Påven var som sagt Giulia Farneses bror.

Hur var det nu med namnet Palazzo Madama?

Jo, Margherita ärvde palatset efter sitt korta äktenskap med Alessandro de’ Medici, bodde där och ville bli kallad Madama Margherita.

På 1700-talet höll påvens poliskår till i Palazzo Madama. Efter det kallas de romerska poliserna för ”La Madama”.

Bakom Palazzo Madama ligger Basilica di Sant’Eustachio.

Där döptes 1545 Margheritas tvillingar. På kyrktaket ser man en hjort med kors på huvudet. Varför då?

Det finns en förklaring, ännu en av alla dessa skrönor som Rom är fyllt av. Kyrkan är tillägnad en av kejsar Trajanus (Traiano 53-117) fältherrar, Placido. En dag när han var ute på jakt mötte han en dovhjort. Mellan hornen såg han ett lysande kors och hjorten sa till honom: ”Placido, varför förföljer du mig? Jag är ju Jesus som du vördar utan att veta om det.”

Efter den upplevelsen omvände sig Placido tillsammans med sin familj och fick namnet Eustachio (”den som skördar fina ax”). Han blev martyr när han avrättades 118 e. Kr. på kejsaren Hadrianus befallning (honom som vi nämnde vid Castel Sant’Angelo). Sant’Eustachio är skyddshelgon för många församlingar i Italien.

Vid torget mittemot kyrkan ligger ett kafé där det sägs att man kan dricka Roms bästa kaffe. Det är i alla fall nästan alltid svårt att hitta ett ledigt bord.

Vi rundar baksidan av Pantheon och kommer fram till kyrkan Santa Maria sopra Minerva…

… med Gian Lorenzo Berninis elefantobelisk från 1667 på torget mellan kyrkan och Pantheon, under antiken en helgedom åt alla gudar, och under senare tid minnestempel för Italiens stora män (inga kvinnor).

Det finns naturligtvis en historia att berätta även om Berninis elefant…

…men det får bli en annan gång.

I samma gotiska kyrka hölls 1479 begravningen av en viss Lucrezia d’Alagno (1427-1479).

Femhundra år senare bars kistan med Anna Magnani (1908-1973) ut inför tjugotusen sörjande romare.

Den älskade skådespelerskan hyllades då med sina sista applåder. Vi får snart anledning att återkomma till dessa båda kvinnor.

Men först avslutar vi berättelsen om Madama Margherita framför en kyrka vid Piazza Collegio Romano.

Under de svåra åren med ett olyckligt äktenskap fick Margherita andlig hjälp av jesuitprästen Ignazio di Loyola. Som tack skänkte hon denna kyrka till honom, Santa Marta al Collegio Romano.

Mittemot kyrkan ligger Collegio Romano, en jesuitskola grundad 1551 av just Ignazio di Loyola.

Där gick två av våra romarinnor i gymnasiet Liceo Classico E.Q. Visconti för knappt hundra år sedan. Den ena var Palma Bucarelli (1910-1998) tio år innan den blivande partisanen Carla Capponi (1918-2000) började där. Det är två kvinnor som vi kommer att möta på andra platser i staden.

Här räcker det med att säga att Palma Bucarelli var en framgångsrik och omstridd chef i 33 år, 1942-1975, för det stora konstmuseet Galleria Nazionale d’Arte Moderna, som ligger norr om parken Villa Borghese.

Medan Carla Capponi var med om att utföra flera attentat mot de nazistiska ockupanterna under åren 1943-44.

Vi fortsätter rakt ned mot Via del Plebescito som är en förlängning av Corso Vittorio.

På Via della Gatta tittar vi upp mot den graciösa marmorkatten i hörnet av Piazza Grazioli, en av många katter under våra åtta promenader.

Om denna djuriska romarinna berättas två historier. Den ena är att hon är placerad här till minne av en katt som räddade livet på ett litet barn som var på väg att falla ut genom ett fönster. Katten jamade så högt att barnets mor märkte vad som höll på att hända och kunde ingripa.

Den andra historien är att kattens blick är riktad mot en plats där en skatt ska vara nedgrävd under ett av palatsen vid torget.

Dock knappast här. Detta föreställer ett av romarnas favoritklagomål: sophanteringen.

På skylten från 1741 meddelas att det är förbjudet att kasta sopor här…

Ett annat klagomål är den illa fungerande lokaltrafiken. Ett tredje det bristfälliga gatuunderhållet. Praktiskt taget varje dag finns det artiklar och foton i Roms största tidning La Repubblica som illustrerar dessa missförhållanden.

På Via del Plebescito viker vi av till höger och sen omedelbart igen till höger och går några steg in på Via degli Astalli.

Här på nummer 19, på översta våningen i Palazzo Altieri, bodde Anna Magnani med sina katter de sista tjugo åren av sitt liv. Hon döptes, konfirmerades och begravdes i kyrkan Santa Maria sopra Minerva, som vi alldeles nyss besökte.

Anna Magnani, ”Nannarella”, föddes 1908 utom äktenskapet av en sömmerska, som lämnade henne till sin mor och flyttade till Egypten. Fadern okänd.

År 1956 vann hon en Oscar för sin roll i Tennessee Williams film Den tatuerade rosen.

Mest berömd är Anna Magnani kanske för sin roll som Pina i Roberto Rossellinis neorealistiska film Rom – öppen stad (Roma città aperta, 1945).

Det sägs att just denna scen, då Pina blir skjuten när hon jagar lastbilen där hennes man förs bort av nazisterna, är inspirerad av en verklig händelse som ägde rum 1944 på Viale Giulio Cesare i distriktet Prati.

”Den 3 mars 1944 blev Teresa Gullacce på tröskeln till ett nytt moderskap barbariskt mördad av en tysk soldat medan hon åkallade och tröstade sin man som fångats av det nazifascistiska uppbådet. Hennes namn är en symbol för Roms heroiska motstånd.”

Teresas man satt inspärrad i byggnaden till vänster, i det som nu är ett av regementena för Roms gendarmer (carabinieri).

”Lasciami tutte le rughe, non me ne togliere nemmeno una. C’ho messo una vita a farmele!” (Låt alla mina rynkor vara, ta inte bort en enda. Jag har ägnat ett liv åt att skaffa dem!)

Här, på kliniken Mater Dei, dog Anna Magnani den 26 september 1973. Den ligger på Via Antonio Bertoloni 34 i Rione Parioli mellan parkerna Villa Ada och Villa Borghese. Det är en bra bit utanför våra promenadstråk. Detsamma gäller ett par andra platser där Anna Magnanis minne hyllas på olika sätt.

Till exempel den här gatan Via Anna Magnani vid den stora Moskén nära villa Ada.

När Anna från Minas Gerais i Brasilien fick veta vem som var nämnd på gatuskylten…

…ville hon också ta en bild.

Även den här lågstadieskolan bär skådespelerskans namn.

På Anna Magnani-skolan, Via Val Maggia 21 i nordöstra delen av staden, ägnar barnen en rast åt att i samlad tropp promenera efter läraren runt skolbyggnaden.

Efter dessa utvikningar går vi tillbaka över Via del Plebescito ner till Via San Marco där vi viker av till vänster fram till Palazzo Venezia. Utanför ingången till den fina parken därinne…

…möter vi en gudinna från 100-talet, Madama Lucrezia, i form av en ”talande staty”. Men sitt namn fick hon långt senare.

Statyn är en frände till Pasquino vid Piazza Navona, han som döpte Olimpia Maidalchini till ”Pimpaccia”. På den största lappen har någon skrivit ”NON NE POSSO VEDER PIÙ”, (jag står inte ut med att se mer av det). De andra lapparna ger uttryck åt olika åsikter om livet, världen och särskilt tillståndet i Italien.

Men vem var då Madama Lucrezia? Jo, det var hon som begravdes i samma kyrka som Anna Magnani. Här kommer historien om henne.

År 1448 lyckades den 18-åriga skönheten Lucrezia d’Alagno (1427-1479) i Neapel fånga den femtioåriga kung Alfonso V d’Aragonas uppmärksamhet.

Kanske såg hon ut så här?

På den stora årliga festen för San Giovanni, som kungen invigde, vågade hon ge honom ett kornstrå, en äktenskapssymbol. Han, som sedan länge levde åtskild från sin drottning, föll för Lucrezia och gav henne en stinn penningpung. Men hon svarade: ”Av Alfonso nöjer jag mig med ett mynt” och lämnade tillbaka resten. Det kunde han inte motstå.

Madama Lucrezia blev en omtyckt, dominerande och rik hovdam fram till Alfonsos död 1458. Då förlorade hon sin maktposition och for till Rom, där hon levde i drygt tjugo år och blev så populär att hon gav sitt namn till den antika statyn.

Alldeles intill Madama Lucrezia, vid ingången till kyrkan San Marco Evangelista, möter vi Vannozza Cattanei igen, nu i form av en gravsten.

Vannozza blev 76 år gammal. Hon begravdes 1518 i kyrkan Santa Maria del Popolo vid Piazza del Popolo. Då hade alla hennes sju barn utom Lucrezia Borgia redan dött. Sen flyttades hennes grav till den här kyrkan vid Piazza Venezia där minnesstenen är inmurad i kyrkväggen. Texten hyllar hennes fromhet och hennes moderskap för de fyra barn som hon fick med Rodrigo Borgia. Sönerna blev hertigar och Lucrezia hertiginna.

Utanför barockkyrkan ligger det väldiga hundraåriga monumentet Vittoriano, även benämnt Altare della Patria, till minne av Italiens första kung Viktor Emanuel II (Vittorio Emanuele 1820-1878).

Till vänster på andra sidan Piazza Venezia ligger Forum Trajanum (Foro Traiano) som uppfördes 107-113 . Man skymtar huset där Carla Capponi samlade sina kommunistiska partisankamrater. Vi går dit genom den intensiva trafiken, alltid på övergångsställen, med eller utan trafikljus (semaforo, som ibland har sekundvis nedräkning).

Där borta i det rödbruna huset bodde alltså Carla Capponi. Kejsaren Trajanus (53-117) kolonn kröntes ursprungligen av hans staty, men 1588 lät påven Sixtus V i stället sätta upp en staty av aposteln Petrus. Det är den som nu kontrolleras med hjälp av kranlyften.

Till höger ligger Trajanus saluhallar (mercati) som går att besöka. Det var ett affärscentrum med 150 affärer och kontor. I fönstret speglas toppen av Vittoriano.

Innan vi går tillbaka över Piazza Venezia njuter vi en stund av utsikten åt andra hållet över Trajanus forum.

Framför Vittoriano finns en av få rester kvar av den äldsta stadsmuren, Serviusmuren från 300-talet f. Kr.

Vi rundar Vittoriano, också kallat ”bröllopstårtan”, ”skrivmaskinen”, ”dragspelet”, söker skuggan i en gränd…

…och går sen nerför backen längs med Via Teatro Marcello fram till nummer 32 och klostret Monastero delle Oblate a Tor di Spechi.

Nedanför klostret ligger Marcellusteatern. Däremellan finns kyrkan Santa Rita som tidigare låg närmare Capitolium och som Mussolini lät riva för att bredda gatan och sedan återuppbygga på sin nya plats. Idag är kyrkan utställningshall och konferenslokal.

Vid klostret möter vi trebarnsmamman Francesca Romana (1384-1440), gift 1396 som 12-åring med en förmögen handelsman. De bodde i ett palats i Trastevere som vi besöker under en annan promenad.

Francesca ville tidigt leva ett religiöst liv. Under pestepidemier och hungersnöd var hon ute på gatorna med sin åsna som transportmedel och tog hand om sjuka. Två av hennes egna barn smittades och dog.

Mer än tvåhundra år senare föreställde sig Giovanni Battista Gaulli (1675) att det såg ut så här när Francesca Romana delade ut allmosor.

När maken dog 1436 tog Francesca över ledningen av klostret delle Oblate. Det är öppet för besökare en dag om året, den 9 mars, Francescas dödsdatum.

Åt andra hållet uppe på kullen Capitolium finns kyrkan Santa Maria in Aracoeli med sin branta trappa (124 steg) och sin docka ”Santo Bambino” kring vilken det finns en lång och spännande historia. En annan gång…

Återigen det allestädes synliga monumentet Vittoriano.

Francesca hade alltså en åsna som följde henne runt i Rom. I entrén till klostret står åsnans krubba.

Skylten förklarar att krubban ursprungligen hade varit en uppgrävd romersk sarkofag.

Francesca förde en hård kamp mot Djävulens frestelser, här skildrat på en av många fresker i klostret.

Vi fortsätter nerför backen förbi Marcellusteatern, påbörjad av Julius Caesar (100-44 f.Kr.) och avslutad av kejsar Augustus år 17 f. Kr. Vid kyrkan San Nicola in Carcere går vi över gatan in på Via Consolazione och kommer så småningom fram till Forum Romanum (Foro Romano). Där svänger vi till höger och sen till höger igen på Via di San Teodoro.

På den lugna gatan växte skådespelaren Anna Magnani upp hos sin mormor, tillsammans med fem mostrar och en morbror.

Åt ena hållet såg Anna ut över Forum Romanum med resterna av Saturnus-templet, ovanför det Capitolium och Vittoriano.

Åt andra hållet såg hon upp mot Palatinen.

Bortom Forum och Palatinen ligger Colosseum och där i närheten kyrkan Santa Francesca Romana.

I kryptan under kyrkan är hennes skelett bevarat, med en bok mellan händerna.

Francesca betraktades redan under sin livstid som helgon av Roms invånare. Officiellt heligförklarad blev hon 1608 av påven Paulus V (Paolo 1552-1621).

Francesca är även skyddshelgon för bilister. Den 9 mars samlas massor av bilar vid hennes kyrka för att välsignas.

Men denna gång går vi inte bort mot Colosseum och Francescas kyrka. I stället avslutar vi promenaden med en caffè doppio eller ett glas vino bianco i Hotell Kolbes före detta klosterträdgård på Anna Magnanis barndomsgata Via di San Teodoro 48.

Den trädgården är en fridfull oas mitt i den larmande staden.

Nedanför kyrktornet till medeltida San Giorgio in Velabro gör vi oss redo för den tredje promenaden, som kommer att vara mycket kortare än den här.

Under denna promenad möter vi fyra kvinnor som vi har träffat tidigare: Artemisia Gentileschi, Vittoria Colonna, Beatrice Cenci och Anna Magnani. Dessutom stiftar vi bekantskap med Colomba Antonietti, Elsa Morante, Ludovica Albertoni och Settimia Spizzichino.

Det här blir en ganska kort promenad som omväxling. Som man ser på kartan går det för den outtröttlige att ansluta till den första promenaden.

Vi börjar på Piazza Farnese där vi redan varit och går mot Palazzo Spada på Piazza Capo di Ferro. Där håller det italienska statsrådet till, il Consiglio di Stato.

Där ligger också Galleria Spada med de enda två målningar av Artemisia Gentileschi (1593 – 1653) som är möjliga att komma åt för turister i Rom, Madonnan med barnet (1613) och Santa Cecilia (1616). Men det går förstås att hitta de flesta av hennes andra verk ute på nätet.

På gården utanför galleriet finns Francesco Borrominis berömda pelargångsperspektiv från 1632, i verkligheten bara nio meter långt.

Genom sina proportioner lurar det ögat och ser mycket längre ut (37 meter).

Ute på torget igen går vi åt höger och sen till vänster på Via dell’Arco del Monte fram till nummer 99, nära Campo de’ Fiori.

Här får vi ytterligare ett exempel på Vittoria Colonnas berömmelse: ett gymnasium med hennes namn.

Vi passerar Palazzo del Monte di Pietà med ännu en fasad och ett klocktorn ritat av Francesco Borromini (1627) i samarbete med Carlo Maderno. (Det andra klocktornet finns vid Piazza dell’Orologio nära Palazzo Taverna, där Lucrezia Borgia bodde som barn och där Giulia Farnese träffade påven Alexander VI.)

Vi fortsätter på Via degli Specchi, till höger in på Via Santa Maria in Monticelli med ett exempel på miljökritisk gatukonst, Heliga Madonnan av Klädnypan…

…och fram till Piazza Benedetto Cairoli och Via Arenula. Där är det två saker som kan fånga vår uppmärksamhet.

Dels tomrummet på Via Arenula.

Mot slutet av sitt liv, 1544, flyttade Vittoria Colonna till benediktinklostret Sant’Anna dei Funari, som låg just här. Det revs på 1880-talet när Via Arenula byggdes fram till Largo di Torre Argentina som man skymtar i bakgrunden.

Här passerar den moderna och turtäta spårvagnen nummer 8 mellan Piazza Venezia och Casaletto uppe i Monteverde Vecchio, nära den stora parken Villa Doria Pamhili – där det förresten finns en gångbro över genomfartsleden Leone XIII tillägnad Artemisia Gentileschi (alldeles intill Viale Selma Lagerloff).

Det finns också en skola med Artemisias namn. Den ligger i södra Rom, nära metrostationen Mirti vid den nya linjen C.

Efter dessa fantasiutflykter tar vi på låtsas 8:an tillbaka ner till Via Arenula.

Den andra saken som fångar vår uppmärksamhet där är kyrkan till vänster på bilden med cyklisten. Den heter San Carlo ai Catinari. (”Catinari” syftar på de hantverkare som tillverkade skålar i trä, ”catine”, och som på 1600-talet hade sina bodar i grannskapet.) I den kyrkan begravdes den 22-åriga Colomba Antonietti 1849.

Colomba var en av Giuseppe Garibaldis soldater som slogs för den italienska republiken mot fransmännen och påvedömet. Den 13 juni 1849 stupade hon uppe vid Porta San Pancrazio vid Janiculum (Gianicolo).

Kvällen därpå fördes hennes kista, följd av tusentals romare, överhöljd med vita rosor och prydd med den republikanska trikoloren, till just San Carlo ai Catinari. Vi kommer att få veta mer om Colomba under den promenad som börjar uppe på Janiculum.

Men nu håller vi oss ett tag i Rione Regola som det här området kallas.

Vi går över spårvagnsgatan och in i Beatrice Cencis (1577-1599) barndomskvarter, hon som misshandlades av sin far, dödade honom och blev halshuggen för det. Här finns ett par gator med namnet Cenci och här ligger Palazzo Cenci.

Till skillnad från de flesta andra palats i Rom är detta öppet.

Det finns ett konstgalleri inne på gården.

Man kan även gå på de lena stenarna uppför trappan där Beatrice rörde sig som barn i slutet på 1500-talet. En märkvärdig upplevelse som sätter igång fantasin.

I den lilla familjekyrkan San Tommaso dei Cenci firas varje år den 11 september en mässa för Beatrice Cencis själ. Det är alltså mer än fyrahundra år sedan hon avrättades. Kyrkan är belägen vid Via Monte de’ Cenci i närheten av Palazzo Cenci.

Vi tar till vänster på Piazza delle Cinque Scole och går in i Rione Sant’Angelo och Roms judiska getto där Via Portico d’Ottavia är den centrala gatan. Alldeles bakom kejsar Augustus hyllning till sin syster Ottavia (23 f.Kr)…

…ligger den berömda restaurangen Da Gigetto. Nu ska vi återigen gå händelserna i förväg för att säga något om författaren Elsa Morante (1912-1985) .

Morante var 1957 den första kvinnan som vann det litterära Strega-priset (en motsvarighet till det svenska August-priset) med romanen Arturos ö (L’Isola di Arturo). Hon skrev också romanen Historien (La Storia) som kom ut 1974. Den handlar om Rom under andra världskriget och blev en stor försäljningssuccé.

En kväll 1983 när Elsa Morante var ute och åt på Da Gigetto ramlade hon och bröt lårbenshalsen. Hon repade sig aldrig, blev deprimerad, försökte ta livet av sig och dog 1985 i sviterna av det.

Vi kommer i andra promenader att besöka flera platser som är förknippade med Elsa Morante.

Till höger på bilden av Da Gigetto ser vi en del av Ottavias portik. Vi fortsätter till vänster om den och passerar den medeltida ”fiskekyrkan” Sant’Angelo in Pescheria (det låg en fiskmarknad här) och kommer upp till Piazza Campitelli, norr om Marcellusteatern och alldeles intill Francesca Romanas kloster delle Oblate, som vi besökte under förra promenaden.

Där växte Ludovica Albertoni (1473-1533) upp i detta palats i en förmögen familj.

Som tonåring blev Ludovica gift med en likaledes rik man och 1505 blev hon änka med tre barn. Makens bror försökte hindra henne från att få ta del av arvet, men förlorade den processen.

Ludovica överlät arvet till barnen och gick med i Tredje Franciskanorden. Hon ägnade sig sedan, som Francesca Romana hade gjort hundra år tidigare, åt att ta hand om nödlidande, framför allt fattiga unga kvinnor, som hon lärde att väva så att de skulle kunna försörja sig själva.

Under ”Sacco di Roma” 1527, här skildrat av Johannes Lingelbach (1600-talet), då Rom skövlades av kejsar Karl V:s legoknektar, var Ludovica, tillsammans med poeten Vittoria Colonna, med om att beskydda utsatta människor.

En gata uppkallad efter Ludovica ligger i Monteverde Vecchio i sydvästra delen av staden, nära den stora parken Villa Doria Pamhili och inte långt ifrån gatan Via Donna Olimpia (Maidalchini) som nämndes i den första promenaden. Dit upp går vi inte nu. Däremot kommer vi senare att besöka en kyrka i Trastevere med en berömd skulptur som Gian Lorenzo Bernini har gjort av Ludovica Albertoni.

Vända mot Ludovicas palats går vi mot vänster förbi kyrkan Santa Maria in Campitelli och fortsätter på Via dei Funari. Vid Piazza Mattei och Sköldpaddsfontänen…

…svänger vi till vänster in på Via Reginella. (Det finns en rätt romantisk historia om det igenmurade fönstret över skåpbilen.)

Utanför porten vid nummer 2 berättar guiden om Settimia Spizzichino (1921-2000) som en gång bodde där med sin familj.

Den 16 oktober 1943 blev hon, hennes mor och två systrar efter nazisternas razzia deporterad tillsammans med över tusen andra judar till Auschwitz.

Settimia var en av sexton, den enda kvinnan, som återvände levande. Sedan ägnade hon sitt liv åt att berätta vad hon varit med om.

På gatan utanför porten…

…finns fyra ”Snubbelstenar”. Dessa ”Stolpersteine” är den tyske konstnären Gunter Demnigs aktion för att hedra de judar, romer och andra grupper som förintades av nazisterna 1933–1945. Runt om i Europa finns mer än 45.000 sådana minnesmärken utplacerade.

Tre av dem är till minne av Settimias mor Grazia och systrarna Ada och Giuditta som aldrig kom tillbaka från Auschwitz.

I samma hus som familjen Spizzichino bodde denna kvinna.

Hon hette Celeste di Porta (1925-1981) och var också hon judinna, men ägnade sig åt att samarbeta med nazisterna genom att lämna ut sina fränder mot betalning. När de allierade 1944 befriade Rom flydde hon och levde som prostituerad. Efter kriget dömdes hon till tolv års fängelse, fick amnesti efter fem, blev katolik och började jobba i en modebutik i en förort.

En märklig sak är att Celestes namn finns kvar på porttavlan…

…det fjärde uppifrån till vänster.

Den här bron i södra Rom är tillägnad Settimia Spizzichino. Den går över järnvägen i kvarteret Garbatella där Settimia bodde efter hemkomsten från Auschwitz. I bakgrunden ser man gasklockan vid Testaccio. Det finns också en skola i en förort uppkallad efter henne.

Bron invigdes 2012.

Vi fortsätter vår vandring i gettot, går från Via Reginella tillbaka till Via Portico d’Ottavia och till höger. Vid kosher-konditoriet Pasticceria Boccione, där det ofta är en lång kö…

…viker vi av till höger igen in på Piazza Costaguti med sitt lilla Tempietto di Carmelo uppfört av en apotekarfamilj på 1700-talet.

Vid detta torg, nummer 34, runt hörnet till vänster, bodde Anna Magnani en tid som ung efter att ha flyttat från sin mormor på Via San Teodoro, där vi var under förra promenaden.

Vi kommer ut på ”Snickargatan”, Via dei Falegnami, och sen tillbaka till spårvagnsgatan Via Arenula som vi följer till höger. Nu närmar vi oss sista anhalten, Largo di Torre Argentina. Namnet har dock inte med landet Argentina att göra. Det finns andra förklaringar som vi inte ska fördjupa oss i här.

I stället stannar vi till vid kattpensionatet Colonia Felina…

…som strax ska stänga för dagen, vid 18.00. Men vi hinner ta trappan ner och hälsa på katterna.

Där ägnar sig ett antal ”gattare” (betoning på andra stavelsen), kvinnliga kattälskare, åt att ta hand om och vårda katter (”felina” betyder kattdjur). Torre Argentina Cat Sanctuary har förstås en egen hemsida: https://www.gattidiroma.net/web/en/

Det var Lia och Silvia som startade kattpensionatet på allvar 1993.

En av de mest kända ”gattare” är…

…Anna Magnani (1908-1973), som bodde och jobbade här i närheten. När hon uppträdde på Teatro Argentina kunde hon gärna i pauserna gå ner bland ruinerna för att mata katter.

Men torget är mest berömt för att det var här som Julius Caesar år 44 f. Kr. ska ha mördats av styvsonen Brutus och de andra senatorerna i komplotten.

Nu är det dags att avrunda dagens promenad med Vittoria Colonnas sista dagar i livet. Dessa tillbringade hon hos en släkting i Palazzo Cesarini (som låg på det här arkeologiska området som grävdes fram 1929) efter att ha lämnat benediktinklostret Sant’Anna dei Funari. Längst bort ligger kattpensionatet och till höger utanför bilden Teatro Argentina.

Nedan Palazzo Cesarini och kyrkan San Nicola de’ Cesarini som båda är rivna.

Det arkeologiska området, Area Sacra, ska öppnas för turister 2021. Det är modehuset Bulgari som bekostar arbetet.

Vittoria begravdes i februari 1547 i klosterkyrkan, som revs på 1880-talet. Syftet var som sagt att bredda gatan Via Arenula mellan Largo di Torre Argentina och Ponte Garibaldi, en av broarna över Tibern som förbinder Centro Storico med Trastevere, dit nästa promenad är förlagd.

Innan vi lämnar torget kan vi inte motstå frestelsen att gå in i den härliga bokhandeln la Feltrinelli…

…med sitt enorma utbud av böcker och musik på tre våningar och även ett trevligt café…

…där vi tar ”un caffè doppio e un cornetto semplice”. Eller kanske en med choklad, eller marmelad, eller varför inte en med honung och nötter?

Här börjar den guidade promenaden uppe på Janiculum (Gianicolo) och tar oss ned till Piazza San Francesco d’Assisi i södra delen av Trastevere. Vi får möta följande kvinnor i turordning: Anita Garibaldi, Colomba Antonietti, Beatrice Cenci, Drottning Kristina (abdikerad), Anna Magnani, Giuditta Tavani Arquati, Francesca Romana och Ludovica Albertoni. Några av dem har vi redan nämnt under tidigare promenader.

Vi klättrar uppför trappor och branta gator nerifrån Piazza della Rovere inte långt från Petersplatsen – eller tar buss 115/870 från ändhållplatsen Paola vid Corso Vittorio på andra sidan Tibern. Vi stannar till vid denna ståtliga fyr.

Vad gör den här uppe, mer än fyra mil från närmaste kust?

Jo, den är ett nationellt monument utan uppgift att navigera fartyg. På femtioårsdagen av Italiens enande skänktes fyren 1911 till Rom av italienare i Argentina.

Från fyrens plats ser man ner på det ökända fängelset Regina Coeli, som vi senare ska passera.

Vid jul och andra högtider händer det sedan lång tid tillbaka att det vid fyren samlas folk, mest kvinnor, mödrar, fruar och döttrar till fångarna i Regina Coeli. På överenskommen tidpunkt ropar och vinkar de till de sina som syns bakom gallren. Vid rätt vindriktning är akustiken gynnsam.

Efter några steg hamnar vi framför en av världens förmodligen få kvinnliga ryttarstatyer – som dessutom föreställer en nybliven mamma med pistol i ena handen…

…och barnet i den andra.

Ryttaren är Anita Garibaldi (1821-1849), eller som hon också hette…

…Ana Maria de Jesus Ribeira da Silva, brasiliansk revolutionär, först gift som fjortonåring med en skomakare, senare med Giuseppe Garibaldi, som hon träffade 1839 i samband med ett fattiguppror.

Anita tillfångatogs men flydde till häst med den nyfödda sonen Menotti i famnen. En händelse som på beställning av Mussolini skildrats av Mario Rutelli i skulpturen som 1932 restes på Janiculum, inom synhåll från makens monument mitt på Piazza Garibaldi (och även nära bysten av sonen/patrioten Menotti).

Paret for till Italien, som då ännu inte fanns som nation, för att strida mot Frankrike, Habsburg och Påvedömet för bildandet av en italiensk republik, som existerade under en kort tid 1848-49. Det var en kamp som pågick ända till 1861 och fortsatte sedan till 1870 då Rom blev den nya statens huvudstad.

När den kortlivade republiken sommaren 1849 föll inför fransmännens instormning vid Janiculum flydde generalen Garibaldi med sina trupper norrut, mot Venedig. Anita var gravid och sjuk. Hon dog den 4 augusti 1849. Hennes kvarlevor flyttades runt i Italien innan de 1932 slutligen, mot påvens vilja, vid en stor ceremoni placerades i fundamentet till ryttarstatyn.

I filmen Camicie rosse (Röda skjortor) hade Anna Magnani 1952 rollen som Anita Garibaldi.

Den här målningen av Anita Garibaldi på dödsbädden finns i museet vid Porta San Pancrazio.

Vi fortsätter över torget med generalens ryttarstaty. Under en senare promenad kommer vi att passera ett hus nere vid Spanska trappan där paret Garibaldi bodde en kort tid 1849. Anita Garibaldis liv som romarinna var således inte långt, men för många romare är hon ändå en del av staden.

Detsamma gäller Colomba Antonietti (1826-1849), nummer två bland bysterna på Passeggiata del Gianicolo. Hon och Anita Garibaldi är de enda kvinnorna bland ett femtiotal manliga hjältar på Janiculum.

Sexton år gammal, 1841, träffade Colomba, uppvuxen i en mjölnarfamilj i regionen Umbrien, hertigen Luigi Porzi, som stred för fransmännen och påven Gregorius XVI:s trupper mot Garibaldis republikaner. De förälskade sig i varandra, men förhållandet motarbetades av deras respektive familjer ur skilda samhällsklasser. Det hindrade dem dock inte från att 1846 i hemlighet gifta sig.

Paret begav sig till Rom där Luigi Porzi fängslades i Castel Sant’Angelo för att han hade gift sig utan föräldrarnas tillstånd.

Under kriget 1848-49 gick löjtnant Luigi Porzi över till republikanerna och Colomba stred vid hans sida, kortklippt och med jägartruppsuniform (bersaglieri).

Vid slaget utanför Porta San Pancrazio vid Janiculum träffades Colomba den 13 juni 1849 av en kula från det franska artilleriet.

Två bilder av Porta San Pancrazio, 1849 och 2019.

Colomba dog i makens famn och enligt legenden var hennes sista ord ”Leve Italien”.

Kvällen därpå följde tusentals romare hennes kista, som nämndes under förra promenaden, till begravningen i kyrkan San Carlo ai Catinari nära Largo di Torre Argentina (där 8:ans spårvagn går).

Poeten Luigi Mercantini tillägnade på 1880-talet Colomba Antonietti ett långt ode med bland annat denna strof:

Fa croce al petto delle mani e dice:/ “Luigi, addio! Ricordati di me!/Io muoio per la Patria/e assai felicea lei rendo la vita che mi dié!“

(Hon gjorde korstecknet över bröstet och sa:/“Luigi, farväl! Kom ihåg mig!/Jag dör mycket lycklig för Fosterlandet/och överlämnar mitt liv till henne som gav det till mig!”)

Under Mussolinis fascistregim flyttades 1941 Colombas kvarlevor hit till Mausoleo Ossario Garibaldino vid Janiculum. Garibaldis slagord var ”Rom eller döden” (Orden ”ROMA O MORTE” är inristade högst upp på monumentet.)

Den 13 juni 2012, 163 år efter hennes död, samlades en grupp människor vid Colomba Antoniettis byst på Janiculum för att hedra hennes kamp för Italiens enande.

Nere i Trastevere finns en gata med Colomba Antoniettis namn. Den ska vi förstås passera.

I närheten av Porta San Pancrazio finns denna märkliga byggnad.

Det är resterna av ett av arkitekten Plautilla Briccis verk, hon som skapade det praktfulla kapellet i kyrkan San Luigi dei Francesi. Ursprungligen var byggnaden ett originellt palats som kallades Il Vascello, Skeppet (1663). Uppdragsgivare var abboten Elpidio Benedetti, Plautillas främsta stöd under hennes arkitektkarriär.

Palatset bombades sönder och samman under striderna mellan fransmän och Garibaldis republikaner sommaren 1849 där Colomba Antonietti stupade.

På väg nerför Janiculum, nära mausoleet vid Via Garibaldi, passerar vi kyrkan San Pietro in Montorio.

I kyrkväggen finns en kanonkula bevarad. Detta krigsminne hamnade här i juni 1849 under fransmännens attack mot det heroiska försvaret av den kortvariga italienska republiken.

I den här kyrkan begravdes Beatrice Cenci 1599, hon som halshöggs för att hon hade dödat sin grymma far.

Graven är inte utmärkt, men sägs vara placerad till höger framme vid altaret. Legenden säger också att fransmännen som belägrade staden 1798 plundrade gravarna i denna kyrka och att de roade sig med att kasta Beatrices kranium mellan sig.

När vi ändå är där kan vi kika in på Donato Bramantes (1444-1514) lilla rundtempelbyggnad, Tempietto (1506), som av många anses vara en av de mest fulländade byggnaderna i arkitekturhistorien.

Utsikten över Rom från Janiculum är magnifik, men svår att fånga på bild.

Här ändå ett försök. Planet uppe i högra hörnet är på väg att landa på Fiumicino, eller
Leonardo da Vinci, som den internationella flygplatsen vid kusten också heter. I mitten monumentet Vittoriano.

Nu går vi faktiskt tillbaka från kyrkan upp mot Janiculum igen, passerar Garibaldis mausoleum till vänster och spanska ambassaden till höger. Där viker vi framför den väldiga fontänen Acqua Paola (1612) av till höger nerför en trappa.

Om den fontänen, för tillfället torrlagd på grund av underhållsarbete, finns det förstås massor att berätta, men det får anstå. Nu är vi i stället redo för att möta den andra svenska romarinnan i vår kavalkad efter Heliga Birgitta, en abdikerad protestantisk drottning som blev katolik.

I den branta backen på Via Garibaldi 32 finns en oansenlig port som är ingången till en sluten trädgård, Bosco Parrasio. Där inne låg en gång Accademia dell’Arcadia som den före detta Drottning Kristina (1626-1689) var med om att ta initiativ till.

Det går att komma in i denna förtrollade lilla park om man förbokar och skriver på ett papper att man kommer att sköta sig där. Porten öppnas punktligt efter överenskommelse av en vänlig herre som är chaufför åt familjen som bor i huset högst upp på bilden.

Efter det att Kristina med pompa och ståt kom till Rom 1656 var hon en aktiv mecenat för konstnärer, författare och inte minst musiker. Kompositörer som Alessandro Scarlatti, Alessandro Stradella och Arcangelo Corelli tillägnade henne flera verk.

Vi kommer snart att besöka palatset där Kristina bodde under större delen av sina drygt trettio år i Rom. Det ligger alldeles nära Bosco Parrasio (Paradisskogen) med sina fontäner och springbrunnar i grönskan.

En romarinna som vi senare kommer att möta, poeten Faustina Maratti Zappi (1679-1744), valdes in i Akademin 1704.

Vi föreställer oss Kristina sitta på någon av bänkarna där nere, inbegripen i ett lärt samtal. (Även om parken inte öppnades förrän 1690, året efter hennes död.)

Ute ur parken igen fortsätter vi nerför backen.

På muren som vetter mot Bosco Parrasio har någon skrivit: ”Det är dags att berusa sig! För att inte vara slavar torterade av tiden, berusa er alltid! Med vin, med poesi eller med dygd, som det behagar er.” Det är en förkortad travesti av Charles Baudelaires kända prosadikt.

Vi passerar den forna entrén.

Efter den branta klättringen nerför kullen kommer vi till Trastevere, ett område som brukar beskrivas som pittoreskt och mysigt med sina slingrande gränder och restaurangtäta torg. Trastevereborna själva, de som har råd att bo kvar bland Airbnb-lägenheterna, är måttligt förtjusta i alla turister och i det vilda nattlivet. (Trastevere betyder ”på andra sidan Tibern/Tevere” och har alltid varit en egen självständig del av Rom.)

I hörnet av Via Garibaldi/Via della Lungara ska vi svänga till vänster. Men först kastar vi en blick upp mot det översta fönstret på Via Santa Dorotea 20.

Där bodde i början på 1500-talet, enligt vad som sägs, en mjölnardotter vid namn Margherita Luti, som senare skulle bli känd som ”La Fornarina”, här porträtterad av Rafael (1518) .

Margherita ska ha varit konstnären Rafaels modell och älskarinna (Raffaello Sanzo da Urbino 1473-1520). Han testamenterade i alla fall egendom till henne. När han dog gick Margherita i kloster.

Nu fortsätter vi på Via della Lungara fram till Palazzo Corsini och som utlovat ytterligare en utsocknes romarinna, Cristina di Svezia som italienarna kallar henne. Porträttet är gjort av Abraham Wuchters (1661).

Den 23 december 1656 anlände Drottning Kristina officiellt till Rom. Hon hade avsagt sig sitt svenska regentskap och konverterade nu till katolicismen.

De första åren i Rom bodde Kristina i Palazzo Farnese, nere i centrum intill Heliga Birgittas kyrka, där vi redan varit.

Därefter bodde hon fram till sin död 1689 i Palazzo Riario, under 1700-talet ombyggt av familjen Corsini, som gav palatset sitt nya namn.

Palazzo Corsini sett från Botaniska Trädgården (Orto Botanico) där Kristina i sällskap med alkemister ska ha försökt förvandla metaller till guld.

Guiden berättar att Cristina di Svezia planterade ett cederträ här i trädgården.

Det kan väl inte vara detta?

Det sägs också att Kristina tillbringade mycket av sin tid i trädgården.

I växthuset står Kristinas två badkar. Här nedan det ena.

Här det andra.

Kristinas palats rymmer idag både konstmuseum, bibliotek och en naturvetenskaplig akademi.

På väggen i mitten ett porträtt av Kristina som jaktgudinnan Diana.

Och, som tidigare sagt i den första promenaden, Cristina di Svezia begravdes 1689 i Peterskyrkan bland alla påvar.

Vi går ut från Palazzo Corsini och tar omedelbart till vänster in på Via Riaria. I hörnet mot Via della Penitenza (Botgöringsgatan) ligger en teaterskola, Reale Scuola di Recitazione Eleonora Duse.

Där antogs Anna Magnani 1926. Hon hade hoppat av den vanliga skolan efter två år i gymnasiet och börjat studera musik (piano) i Accademia Nazionale di Santa Cecilia som ligger nära Spanska trappan. För att finansiera sin utbildning sjöng hon på nattklubbar. Hon avancerade till varietéer och från 1926 medverkade hon i teateruppsättningar samtidigt som hon gick i den här skolan.

Vi går tillbaka ut på Via della Lungara, fortsätter till vänster och passerar på nummer 19 Casa Internazionale delle Donne.

I detta hus från 1600-talet som i många år använts som kvinnofängelse håller nu ett fyrtiotal feministorganisationer till. Där finns hotell, restaurang, bibliotek och konferensanläggning.

Med jämna mellanrum sker evenemang av olika slag, teater, film, musik, föreläsningar och debatter. Där finns också en mottagning som erbjuder professionell hjälp mot sociala, medicinska och psykologiska problem. Man arbetar aktivt mot rasism och kvinnovåld. Men huset (casa) är ständigt hotat av nedläggning, inte minst av ekonomiska skäl.

Ett exempel på ”Urban Knitting”, gatukonst som stöd för denna kvinnoorganisation.

Litet längre bort på samma gata ligger det gamla fängelset Regina Coeli, som vi för ett tag sen såg uppifrån Janiculum, vid fyren. Samma brevbärare som utanför teaterskolan nyss.

Där satt många motståndsmän och kvinnor fängslade under fascismen och den nazistiska ockupationen. I december 1943 var partisanen Carla Capponi med om att utföra ett bombattentat mot militärer utanför byggnaden.

Nu är det dags att vända tillbaka på samma gata in mot Trastevere. Vi passerar fönstret hos ”La Fornanina” igen och fortsätter på via della Scala, förbi kyrkan Santa Maria della Scala. Vi avhåller oss denna gång från att besöka det välbevarade 1700-talsapoteket.

Vi stannar inte heller till hos fiolbyggaren, gravören, silversmeden eller någon annan av alla de små verkstäder som fortfarande finns kvar i Trasteveres gränder – ett tag till innan de tvingas stänga på grund av hyreshöjningar. Snart ligger i stället ännu en restaurang eller souvenirbutik där.

Vi fortsätter målmedvetet förbi kyrkan Santa Maria in Trastevere med anor från 200-talet (den första kyrkan i Rom som tillägnats Jungfru Maria) och över torget med sin fontän från 1600-talet, en gemensam skapelse av Donato Bramante (han med Tempietto), Gian Lorenzo Bernini och Carlo Fontana.

Vårt mål är i stället Via della Lungaretta 97.

Här bodde Giuditta Tavani Arquati (1830-1867) med sin familj.

Giuditta Tavani var fjorton år när hon gifte sig med Francesco Arquati, som jobbade i hennes pappas tygaffär. De båda anslöt sig till Giuseppe Garibaldis kamp för en italiensk republik, flydde med honom och Anita 1849 undan fransmännen och återkom 1865 för att bekämpa Pius IX:s (Pio 1792-1878) påvestat och befria Rom.

I en strid i huset på Via Lungaretta 97 stupade den höggravida Giuditta den 25 oktober 1867 tillsammans med sin man och en av sina tre söner. Här illustrerat av Carlo Ademollo (1880).

Tre år senare, 1870, var Rom befriat och blev Italiens huvudstad.

Nedanför minnestavlan på Via della Lungaretta 97 samlas den 25 oktober varje år en skara människor i en förening för att hylla Giuditta Tavani Arquati, mer än 140 år senare.

Via della Lungaretta 97 kring 1910.

Nära huset med minnestavlan finns en piazza med Giudittas namn.

Samt ett exempel på oförvägen romersk bilparkering…

Kyparen på den renommerade vinbaren VinAllegro var litet osäker på vem kvinnan var som gett piazzan sitt namn. ”En frihetshjälte på 1800-talet?”

Söndagen den 10 mars 2019 hölls ett skådespel i museet Porta San Pancrazio vid Janiculum, ”1849-1870. Roma e le Donne del Risorgimento”. Det var en hyllning till kvinnorna som stred för Italiens enande (Risorgimento). Bland dem Giuditta Tavani Arquati i förgrunden och Colomba Antonietti längst till höger.

Innan vi fortsätter vår vandring backar vi en bit in på Via Renella fram till…

…som ligger här vid Tibern.

Vi återvänder till Via della Lungaretta och kommer så småningom fram till kyrkan där Giuditta och Francesco gifte sig 1844.

Den medeltida kyrkan heter San Crisogno…

…och är byggd på en underjordisk basilika som går att besöka, fem meter under gatunivån.

Vi korsar Viale Trastevere där 8:ans spårvagn går och ger oss in i en betydligt lugnare del av Trastevere. Vi följer Via Lungaretta nästan ända fram till Tibern, tar till höger in på Via della Botticella och över Piazza Ponziani.

Här, i Palazzo Ponziani på Via dei Vascellari 61, bodde Francesca Romana som gift med sin förmögna handelsman. I huset tog hon emot fattiga och nödlidande.

Idag är palatset ett hotell, Casa di Santa Francesca Romana.

Via dei Vascellari mynnar ut i Via Santa Cecilia.

Där ligger kyrkan med helgonets namn och Stefano Madernos berömda skulptur från 1600 av Cecilia. Hon led martyrdöden genom halshuggning i slutet på 200-talet.

Sen går vi över det stillsamma torget Piazza dei Mercanti, till vänster och fram till den lilla medeltida kyrkan…

…Santa Maria in Cappella. Här grundades 1857 Roms första ålderdomshem, idag kallat Fondazione Santa Francesca Romana – Casa di Riposo per Anziani.

Ålderdomshemmet finns kvar, men är också ett museum öppet för besökare.

På 1400-talet fanns här ett härbärge för fattiga och sjuka, som sköttes av Francesca Romanas nunneorden.

På 1600-talet övertogs kyrkan och härbärget av den mäktiga Olimpia Maidalchini, hon som nedsättande kallades ”Pimpaccia”, som lät uppföra Casino Belvedere med en vidsträckt trädgård alldeles intill Tibern.

På tal om trädgård så går vi nu till ”trädgårdskyrkan” Santa Maria dell’Orto på Via Anicia 10. Dit kommer vi genom att vika av till vänster efter Piazza dei Mercanti, följa Via San Michele fram till Via della Madonna dell’Orto som leder till kyrkan där Anna Magnani spelade in några scener för Roberto Rossellinis film Rom – öppen stad (Roma Città Aperta, 1945).

Dags för en liten utvikning igen. Enligt legenden lovade en obotligt sjuk man 1488 inför Mariabilden i kyrkan (som var placerad intill en trädgård, ”orto”) att om hon botade honom skulle han alltid hålla en lampa tänd framför henne. Han tillfrisknade och höll sitt löfte.

Dessutom byggde han ett kapell med hjälp från olika yrkesföreningar (”università”) runt om i kvarteret. De bildade ett brödraskap som stöddes av påven Alexander VI Borgia (just han, Lucrezias far) och som fortfarande ansvarar för underhållet av kyrkan. En av grupperna är ”pizzicaroli” (romanesco för slaktare) som här har sitt namn i kyrkgolvet.

Nu börjar vi närma oss det extatiska slutet på denna promenad. Men först passerar vi nummer 7 på samma gata, Via Anicia.

Där föddes författaren Elsa Morante 1912 innan familjen litet senare bosatte sig i arbetarklassområdet Testaccio på andra sidan Tibern.

Vi fortsätter ett litet stycke fram till Piazza Francesco di Assisi där kyrkan San Francesco di Ripa ligger.

Vi går in och i ett kapell till vänster om altaret ligger…

…Ludovica Albertoni (1473-1533), eller rättare sagt Gian Lorenzo Berninis skulptur från 1675 av henne på dödsbädden.

Ludovica Albertoni, som vi nämnde under den förra promenaden, blev känd inte bara för att hon hjälpte fattiga och nödlidande, utan också för sina uppenbarelser. Hon heligförklarades 1671 av påven Clemens X (Clemente 1590-1676). Man kan jämföra den här skulpturen med Berninis Den heliga Teresas extas som finns att se i kyrkan Santa Maria della Vittoria nära Piazza Repubblica.

Om den här promenaden företas en söndag kan den som är intresserad av loppmarknader vända på riktningen och i stället börja på denna gata klockan 6.00 på morgonen.

Det är den jättelika Mercato Porta Portese vid Via Portuense i närheten av bron Ponte Sublicio vid Tibern. Den håller på till 14.00 och går inte att missa.

Denna promenad kommer att handla om följande nio redan nämnda kvinnor: Beatrice Cenci, Artemisia Gentileschi, Plautilla Bricci, Vittoria Colonna, Gabriella Ferri, Anita Garibaldi, Elsa Morante, Carla Capponi och Palma Bucarelli. Dessutom möter vi fem nya bekantskaper: Maria Bellonci, Giuseppina Tadolini samt de tre systrarna Zoe, Micol och Giovanna Fontana.

Vi börjar på Campio Marzio, det område som kallas Marsfältet, under kejsartiden en plats för idrott och militär exercis. Detta är Palazzo Montecitorio, ritat av Gian Lorenzo Bernini och påbörjat 1653. I byggnaden samlas deputeradekammaren, underhuset i det italienska parlamentet.

En av många demonstrationer framför palatset, denna dag är det narkosläkare och sköterskor som kräver bättre arbetsvillkor.

Den egyptiska obelisken på torget är från 500-talet f. Kr. och hämtades (rövades) på order av kejsar Augustus år 10 f. Kr.

Vi går till vänster in på Via degli Uffici del Vicario.

Porten till höger, nummer 30, med valvbåge var på 1500-talet ingången till ett benediktkloster, Monastero di Santa Croce. I bakgrunden syns just Palazzo Montecitorio. I detta kloster fostrades den moderlösa Beatrice Cenci fram till 15-årsåldern då fadern, som vi tidigare berättat, började misshandla henne och styvmodern.

Vi passerar Parlamentet på baksidan av Palazzo Montecitorio, korsar torget och kommer fram till Piazza della Torretta…

… där Artemisia Gentileschi åren kring 1610 gick i lära hos faderns kollega Cavalier d’Arpino som hade sin ateljé här. I samma ateljé studerade tjugo år senare ”den första kvinnliga arkitekten” Plautilla Bricci, som vi har nämnt ett par gånger.

Dessa båda kvinnor möter vi igen efter en kort vandring fram till Piazza San Lorenzo in Lucina och kyrkan med samma namn.

Kyrkan ligger intill Via del Corso, den långa centrala affärsgatan som sträcker sig rakt igenom Campo Marzio, mellan Piazza Venezia och Piazza del Popolo.

Där döptes Artemisia Gentileschi 1590 och i samma dopfunt 1616 Plautilla Bricci. Kan det ha varit denna?

Nej, den kom inte dit förrän i början på 1700-talet, berättar kyrkovaktmästaren. En annan dopfunt finns i den äldsta delen av kyrkan, från 300-talet, under golvet där han står. Men den användes nog inte för att döpa Artemisia och Plautilla.

Inte heller kyrkoherden visste vilken dopfunt det kunde handla om.

Här lämnar han biktstolen vid ett kapell skapat av Gian Lorenzo Bernini, som också 1668 gjorde bysten av påven Innocentius X:s livmedikus (Gabriele Fonseca, om man ska vara noga). Påven var som vi tidigare nämnt Olimpia Maidalchinis svåger.

Här samtalar kyrkoherden med en familj framför det som vi trodde var Artemisias och Plautillas dopfunt.

Ute på Via del Corso går vi till höger och svänger in på andra tvärgatan till vänster, Via delle Convertite. På det stora torget, Piazza San Silvestro, ligger en kyrka med samma namn och Roms centrala postkontor.

Här låg på 1500-talet klostret Convento Clarisse. Det var hit poeten Vittoria Colonna (1490-1547), markisinnan av Pescara, drog sig tillbaka när hennes man Ferrante 1525 stupade.

Till vänster på bilden en av Roms få byggkranar i aktion.

Klosterträdgården finns kvar.

Ombyggnaden har bibehållit många av klostrets arkitektoniska drag.

Vi går tillbaka ut på torget och fortsätter till vänster på Via Mercede fram till Via dei Due Macelli. På nummer 75 ligger Teatro Salone Margherita.

Det är en av de arenor där sångerskan Gabriella Ferri (1942-2004) uppträdde. Vi mötte henne senast under promenaden förbi Campo de’ Fiori där hon hade bott.

I slutet på 1950-talet började Gabriella och en väninna sjunga romerska folksånger på restauranger. Snart uppträdde hon solo, gjorde TV-framträdanden och turné i Syd-Amerika.

I Rom var också den berömda Piper Club en av hennes scener.

Klubben ligger nära det osannolikt fantasifulla jugendkvarteret Coppedè med sådana här hus.

Coppedè är värt ett besök, men det ligger en bra bit utanför vårt aktuella promenadstråk, mellan parkerna Villa Ada och Villa Borghese. Buss 92 från järnvägsstationen Termini stannar här nära Piazza Mincio. Spårvagnarna 3 och 19 passerar i närheten, liksom flera andra bussar.

I den annars fridfulla Parco Celimontana på kullen Celio nära Colosseum gjorde Gabriella Ferri 1997 ett av sina sista framträdanden inför stor publik.

Ferri var ofta deprimerad. I slutet av 1990-talet lämnade hon sitt älskade Rom och flyttade ut på landsbygden, till Corchiano, en ort nära Carpobagno norr om Rom där Giulia Farnese femhundra år tidigare var guvernör. Där föll hon 3 april 2004 från fjärde våningen och avled. Anhöriga förnekar bestämt att det var självmord.

Gabriella Ferri var gift två gånger och fick en son, som i TV-intervjuer talar mycket varmt om henne som mor och farmor.

Även om dessa promenader handlar om kvinnor i Rom, så dyker det upp en och annan man i berättelserna. Särskilt två män från barockepoken: Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) och hans tidigare medarbetare och senare rival Francesco Borromini (1599-1667). Den som besöker Rom kan knappast undvika att passera något av deras verk.

Ett av dessa många verk är Palazzo Propaganda Fide från 1667…

…som idag ligger mittemot Teatro Salone Margherita där Gabriella Ferri sjöng. Men ingången är på andra sidan, på Via Propaganda Fide. Går vi in där, vilket är möjligt vissa dagar och tider, så är vi faktiskt utomlands, eftersom palatset tillhör Vatikanen.

När vi ändå är här…

…kan vi berätta att först fick Bernini i uppdrag av sin gynnare påven Urban VIII Barberini (1568-1644) att uppföra ett kapell på den platsen mittemot där konstnären/arkitekten själv bodde, men när den påven efterträddes av Olimpia Maidalchinis svåger Innocentius X Pamphili (1574-1655), som inte gillade Bernini, revs kapellet och uppdraget gick i stället till Borromini som ritade fasaden och…

…Cappella Re Magi (De Tre Vise Männen) dit några av målningarna i Berninis rivna kapell flyttades. Det sägs också att Borromini hade dekorerat fönstren på sin sirliga fasad med något som har tolkats som åsneöron – en hånfull vink till förloraren i denna tvekamp i palatset mittemot.

Nu går vi norrut mot Piazza di Spagna och Spanska Trappan (som egentligen heter Scalinata della Santissima Trinità dei Monti) en plats som väl är lika oundviklig för turister i Rom som Fontana di Trevi.

I förgrunden Fontana della Barcaccia, skapad 1629 av Bernini, Pietro Bernini, pappa till Gian Lorenzo. Den föreställer en pråm och symboliserar de många översvämningar i Rom där staden fyllts av Tiberns vatten långt upp från dess lopp. På många ställen kan man se skyltar på husväggarna som visar vattenståndet ett visst år, ibland ett par meter upp.

Det var till åminnelse av översvämningen den 24 december 1598 som Pietro Bernini skulpterade Barcaccia.

Den 19 februari 2015 vandaliserades fontänen av det holländska fotbollslaget Feyenoords huliganer innan en match mot AS Roma.

Nu är det hög tid att återvända till romarinnorna. En av dem är en ny bekantskap…

…Maria Bellonci (1902-1986), författare och instiftare av det litterära Stregapriset.

År 1909 började hon i klosterskolan Sacro Cuore, vid kyrkan Trinità dei Monti på toppen av Spanska trappan. Fadern var kemiprofessor, modern hemmafru.

Nitton år gammal gifte Maria sig med sin litteraturlärare Goffredo Bellonci, en omstridd litteraturkritiker.

Makarna bosatte sig på Via Liege 52, vid hållplatsen för spårvagnarna 3 och 19 mellan de stora parkerna Villa Ada och Villa Borghese.

Nummer 19 går ganska sällan. I gengäld får man åka genom hela Rom, från Vatikanen via Villa Borghese och ner till förstäderna söderut. En upplevelse.

Via Liege är ganska nära kvarteret Coppedè, som nämndes tidigare.

Senare flyttade de några kvarter bort till Via Fratelli Ruspoli 2 och startade en litterär salong, Amici della Domenica, ”Söndagsvännerna”. Där ligger nu deras litterära institution Fondazione Maria e Goffredo Bellonci med ett bibliotek.

Belloncis genombrott som författare kom 1939 med den psykologiska biografin Lucrezia Borgia. För den fick hon ett litterärt pris. Hon skrev flera andra uppmärksammade historiska romaner.

År 1947 instiftade makarna som sagt litteraturpriset Strega, sponsrat av tillverkaren av likören med samma namn.

Elsa Morante vann priset 1957. En av ”Söndagsvännerna” var författaren Anna Banti…

…gift med konstkritikern Roberto Longhi. De båda gjorde i början av 1900-talet Artemisia Gentileschi (och även Caravaggio) känd för en större publik.

År 1985 kom Maria Bellonci ut med det som anses vara hennes främsta verk, den historiska romanen Rinascimento privato som handlar om Isabelle d’Este (1474-1539), markisinna av Mantua och syster till Lucrezia Borgias tredje make Alfonso d’Este.

För den boken tilldelades hon Strega-priset, men avled ett par månader innan prisutdelningen.

Efter denna utflykt återvänder vi till Spanska trappan.

På en parallellgata till Via Condotti, det flotta affärsstråket, ligger Via delle Carrozze.

I detta hus på nummer 59 med en minnestavla mellan fönstren bodde paret Giuseppe och Anita Garibaldi under den kortvariga Romerska Republikens sista dagar sommaren 1849, från den 26 juni till den 2 juli.

På nästa parallellgata möter vi åter konstnären Artemisia Gentileschi. Vi ska snart passera huset där hon föddes.

Artemisia och hennes bror blev tidigt moderlösa. Fadern Orazio Gentileschi flyttade med barnen hit till Via della Croce (oklart vilket nummer). Det var här hon blev våldtagen av Agostino Tassi 1611.

På nästa tvärgata, Via Vittoria 7, ligger Accademia di Santa Cecilia där Anna Magnani på 1920-talet gick i pianoskola.

Skolan löper genom hela byggnaden kring denna gård. Från fönstren strömmar ljuden från många elever som övar olika musikstycken samtidigt.

På andra sidan av huset föreslog den här mannen att vi också skulle ha en annan skådespelerska med bland romarinnorna, Anna Maria Proclemer (1923-2013). Men vi har ännu inte funnit några specifika platser förknippade med henne.

Anna Magnani slutade med pianospelandet och började i stället gå i den här teaterstudion, Via Vittoria 6. Hon hade ju tidigare gått i en liknande skola i Trastevere som vi besökt.

Vi backar ut till Piazza di Spagna och in på Via di San Sebastianello 6 alldeles nedanför Villa Borghese.

I porten till vänster ligger ett litet museum…

… Fondazione Micol Fontana, ett modemuseum.

Micol Fontana var en av tre systrar. Hon blev 102 år gammal.

Zoe (1911-1979), Micol (1913-2015) och Giovanna Fontana (1915-2004), döttrar till en sömmerska, lämnade på 1930-talet landsbygden i Toscana och flyttade till Rom. Det var Zoe som tog initiativet och lät ödet avgöra. Hon gick till järnvägsstationen i Parma och tog det första tåget som kom. Det gick söderut, mot Rom. Sen kom Micol och Giovanna efter.

I sin lägenhet nära filmstjärnegatan Via Veneto, som regissören Federico Fellini gjorde känd, öppnade de en syateljé.

Vi kommer dit senare.

Under 1940- och 50-talet gjorde systrarna stor succé med sitt mode, även internationellt. De klädde upp filmstjärnor och kungligheter.

En klänning till Ava Gardner i filmen Barfotagrevinnan (1954) där hon spelade mot Humphrey Bogart.

Här är det Audrey Hepburn som kläds upp.

Zoe fick en gata uppkallad efter sig.

Via Zoe Fontana ligger i östra utkanten av Rom.

Gatan som fortsätter norrut från Piazza di Spagna heter Via del Babuino. Där finns två adresser vi ska besöka.

Den ena är på nummer 46.

Författaren Elsa Morante hade en period tre olika lägenheter samtidigt när hon levde ihop med sin man och kollega Alberto Moravia från 1941 till 1961. I den som låg här till höger umgicks hon med sina vänner. I fonden syns obelisken på Piazza del Popolo, dit vi är på väg.

Längre upp på samma gata…

…vid Via del Babuino 151 (och ”den talande skulpturen” Babuino) ligger en konstateljé där skulptören Antonio Canova verkade i början på 1800-talet. Det var han som gjorde den berömda skulpturen av Napoleons syster Paoline Bonaparte som finns att se i Galleria Borghese.

Canova överlät 1822 ateljén till konstnärsfamiljen Tadolini. Långt senare bodde spåkvinnan Giuseppina Tadolini där med sina katter till sin död 1996. Hon var en person som många besökte, även politiker, för att få veta sitt öde.

Ateljén med sina femhundra skulpturer var på väg att bli en bilsalong, men räddades och är nu välbesökt café och restaurang, Caffè Tadolini.

Under den andra promenaden var vi i närheten av ett hus vid Piazza Venezia där partisanen Carla Capponi bodde och förberedde attentat mot de nazistiska ockupanterna.

En annan samlingsplats var hemma hos skulptören Nino Franchina på den så kallade ”konstnärsgatan” Via Margutta, nummer 51.

Inne på den lummiga gården finns fortfarande en av de många konstnärsateljéer kvar som förr gjorde gatan känd. Picasso var en av dem som hade ateljé i närheten. Idag är det få konstnärer som har råd att hålla till här.

Vi går tillbaka till Caffè Tadolini, till höger följer vi Via Grecci och Via Antonio Canova (skulptören som nämndes nyss). I hörnet mot Via Ripetta ligger huset där Artemisia Gentileschi föddes 1593.

Mittemot skymtar gaveln på kyrkan som hörde till ”sjukhuset för de obotligt sjuka”, Ospedale di San Giacomo degli Incurabili. Det grundades på 1300-talet och lades ned 2008, trots starka protester.

Vi följer Via Ripetta norrut och på nummer 29 passerar vi ett annat ”sjukhus”, Ospedale delle Bambole…

…alltså en reparationsverkstad för dockor.

Vid Via Angelo Brunetti viker vi av till vänster. Gatan är tillägnad en populär folkuppviglare, en patriot som 1849 flydde mot Venedig med sin son, paret Garibaldi och Giuditta Tavani Arquati när den kortvariga romerska republiken föll. Både han och sonen stupade och är förärade en gripande staty uppe på Janiculum, inte långt från Colomba Antoniettis byst.

På Via Brunetti 48, nära Piazza del Popolo, återknyter vi kontakten med den stridbara Palma Bucarelli…

…chefen för det statliga konstmuseet Galleria Nazionale d’Arte Moderna norr om Villa Borghese dit vi ska bege oss senare. Här samarbetade hon med den avantgardistiska Gruppo Laboratorio 70. När Palma Bucarelli bjöd in gruppen till sitt Galleri möttes det av högljudda protester från mer traditionellt arbetande konstnärer. (Hon talade gärna om museet som ”sitt” galleri.)

Vi svänger av till höger in på Via dell’Oca.

På nummer 27 bodde Elsa Morante och Alberto Moravia på 1950-talet. De separerade 1961, men skilde sig aldrig.

Elsa hade en vindsvåning ovanför deras gemensamma lägenhet. Arbetsrummet finns rekonstruerat på Nationalbiblioteket nära järnvägsstationen Termini. Hon arbetade omgiven av skivor med Mozart, Verdi och Pergolesi samt hennes persiska och siamesiska katter.

Målningarna på väggen är gjorda av den amerikanska konstnären Bill Morrow, tjugo år yngre än Elsa och som hon planerade att leva tillsammans med. Men det gick om intet när han 1962 föll från en skyskrapa på Manhattan, förmodligen under ett LSD-rus.

Nu har vi nått slutmålet för denna femte promenad, det mäktiga torget Piazza del Popolo. Bakom huset till höger ligger Via dell’Oca där vi nyss var. I kyrkan till vänster, Santa Maria in Montesanto, ”konstnärskyrkan” där man ber en särskild bön för konstnärerna, finns denna målning av Madonnan.

När målningen nyligen restaurerades, upptäckte man att den på baksidan var signerad av Plautilla Bricci.

På piazzan tronar en av Roms tretton obelisker.

Just denna, Flaminio, restes i egyptiska Heliopolis på 1200-talet f.Kr. och fördes till Rom år 10 f.Kr. på order av kejsar Augustus. Den restes på den antika rännarbanan Cirkus Maximus (Circo Massimo) nedanför Palatinen och föll i bitar femhundra år senare. År 1587 grävdes den upp ur leran och på initiativ av påven Sixtus V (Sisto 1521-1590), han som var morbror till Vittoria Accarambonis första man Francesco Peretti, återupprestes den här på Piazza del Popolo.

Piazzan är ofta skådeplats för demonstrationer och uppträdanden av olika slag.

Den norra entrén till torget kröns av den mäktiga Porta del Popolo, uppförd 1475 under Sixtus IV (Sisto 1414-1484). Ursprungligen var den en del av den aurelianska stadsmuren från 270-talet som fortfarande finns kvar, två mil lång och tretton meter hög.

Det var genom den porten Drottning Kristina den 23 december 1656 anlände officiellt till Rom, kanske som på den här samtida målningen (detalj) av Filippo Gagliardi och Filippo Lauri. Den finns att se i sin helhet på Museo di Roma vid Piazza Navona.

Kristina hade avsagt sig sitt svenska regentskap och konverterade till katolicismen. Vid Porta del Popolo, där man än idag kan se hennes vapen, en vasakärve ritad av hennes blivande vän Gian Lorenzo Bernini, hyllades hon av stora folkmassor och fördes till Petersplatsen. När Kristina steg ner från sin häst sköts salut från Castel Sant’Angelo. I Sixtinska kapellet föll hon på knä framför påven Alexander VII (Alessandro 1599-1667).

Under denna promenad kommer vi att möta följande romarinnor: Vittoria Colonna, Anna Magnani, Palma Bucarelli, Elsa Morante, Carla Capponi, systrarna Fontana och Faustina Maratti Zappi.

Vi fortsätter där vi avslutade den förra promenaden, nere på Piazza del Popolo, vid kyrkan Santa Maria del Popolo med sina verk av Caravaggio och Gian Lorenzo Bernini. Efter klättringen uppför branten till Pincio med sin utsikt över Rom sneddar vi över terrassen fram till den flotta restaurangen i Casina Valadier. Där utanför hittar vi…

…poeten Vittoria Colonna (1490-1547), hon som kom från en familj med uråldriga anor och blev förlovad vid sex års ålder med en markis, som stupade 1525 varefter Vittoria gick i kloster.

Detta är en av tre kvinnliga byster (och 225 manliga) i Villa Borghese. De andra två är Santa Caterina da Siena och nobelpristagaren i litteratur 1926 Grazia Deledda.

I närheten av Vittoria står ytterligare en av Roms tretton obelisker med en intressant historia som vi inte ska dra i sin helhet här. Det får räcka med att säga att den ursprungligen restes i Egypten under första hälften av 100-talet e. Kr. av den romerska kejsaren Hadrianus (Adriano) för att ära hans avgudade Antinoo, som drunknade i Nilen under oklara omständigheter.

Vandringen genom Villa Borghese fortsätter på Via dell’Obelisco och Via delle Magnolie, sen till höger längs med galoppbanan vid Via San Paolo och in på Via Goethe till vänster om poetens staty. Framför Casa del Cinema finns numera…

…som invigdes den 3 november 2010.

Filmstjärnans son Luca var närvarande vid ceremonin och berättade att minnesplatsen hade en speciell betydelse för honom eftersom han och modern om kvällarna brukade rasta hans hundar just i Villa Borghese.

Nu ska vi äntligen besöka det konstmuseum där Palma Bucarelli var chef i trettiofem år, 1942-1977.

Vägen dit – bland mängder av flanörer, segways och fyrhjuliga trampfordon – går snett till vänster genom parken. Först på Viale di Casina di Raffaello och Viale del Lago fram till den lilla sjön med sitt grekiska tempel och sina roddbåtar.

Därefter till vänster om sjön och rakt fram till den breda trappan som leder ner till Galleria Nazionale d’Arte Moderna. Där passerar spårvagnarna 3 och 19. Svenska Institutet ligger en bit bort till vänster på en gata som börjar vid fontänen.

Palma Bucarelli (1910-1998) omtalas som en hårdför, stridbar och framåtsyftande chef.

I många år levde hon själv med sina älskade hundar i en våning på museet, även under den tid då hon var gift. När journalister frågade henne varför hon inte hade några barn svarade hon: ”Om jag hade hetat Paolo, skulle ni ha ställt samma fråga då?”

Det är ett vackert museum…

…med mängder av intressanta konstverk, till exempel Min hustru av Paolo Troubetzkoy (1911).

Under andra världskriget såg Palma Bucarelli till att flytta undan de flesta av verken till mer skyddade platser, en av dem var Castel Sant’Angelo där denna korsfästa martyr hamnade, Eulalia Cristiana av Emilio Franceschi (1880).

Inköpet 1959 av Alberto Burris Il grande sacco ledde till en våldsam debatt om den abstrakta konstens mening och värde.

Bucarelli kallades till en parlamentarisk utfrågning om hur hon hanterade statliga medel.

Flera konstnärer målade hennes porträtt.

Detta, av Alberto Savinio från 1945, var hennes favorit, berättar hon i en intervju.

Inget av porträtten visas i Galleriet. De finns nere i magasinet, förklarade en museiintendent litet beklagande. Det verkar som om den nuvarande ledningen har ett kluvet förhållande till den tidigare lysande och framstående chefen, trots att det gått många år sen hon (motvilligt) slutade 1977.

En liten gatstump utanför Galleriet är dock uppkallad efter henne.

Vi går till vänster förbi djurparken, fortsätter till höger på Via dell’Uccelleria och passerar Galleria Borghese där man måste förboka inträdesbiljetten för att se flera verk av Gian Lorenzo Bernini, här Plutos våldtäkt på Proserpina (1621).

Vi lämnar parken Villa Borghese, korsar Via Pinciana och går in på Via Sgambati.

Där bodde Elsa Morante på nummer 9 efter giftermålet 1941 med författaren Alberto Moravia. Det var hans barndomslägenhet. I bakgrunden skymtar Galleria Borghese.

Vid Via Po tar vi till höger, sen över Corso d’Italia, ner på Via Romagna och Via Boncompagni.

Där, på nummer 18, ligger Museo Boncompagni Ludovisi per le Arti Decorativi.

Palma Bucarelli levde ett flott liv med fester, sportbilar och skidsemestrar. Sin eleganta garderob donerade hon till detta museum.

Framme vid Via Veneto ligger den amerikanska ambassaden till vänster i det praktfulla Palazzo Margherita, men vi går till höger in på den fashionabla gatan där Federico Fellini spelade in Det ljuva livet (La Dolce Vita, 1960) med Anita Ekberg, en annan svensk (nästan) romarinna som bodde i Genzano söder om Rom.

Här badar hon med Marcello Mastroianni i Fontana di Trevi, som vi inte kommer att bese under våra promenader. Men där hamnar säkert besökaren i Rom ändå förr eller senare.

Under restaureringen av fontänen för några år sedan kunde man gå ned i den.

Efter några steg på Via Veneto står vi utanför Hotel Excelsior.

Här deltog partisanen Carla Capponi den 17 december 1943 i ett attentat mot tyska officerare. Kvinnor i motståndsrörelsen fick i början inte förtroendet att bära vapen, men Carla hade lyckats stjäla en pistol från en militär på en fullsatt buss.

En kort sträcka på Via Veneto upp mot den aurelianska stadsmuren ligger ett annat hotell, Marriot Grand Hotel Flora. Där bodde Palma Bucarelli (som hade gått i samma gymnasium som Carla Capponi) en tid innan hon flyttade in på ”sitt konstgalleri”. Det måste ha varit samtidigt som attentatet mot nazisterna utanför Excelsior.

Vi hittar ett övergångsställe och fortsätter rakt fram in på Via Emilia.

Här, i huset man ser i backspegeln, bodde systrarna Fontana, Zoe, Micol och Giovanna, när de kom till Rom 1936. De öppnade sin första ateljé i lägenheten. Portvakten gjorde reklam för deras verksamhet och gav dem deras första kunder.

De flyttade runt hörnet till Via Liguria 38 och utökade sin verksamhet.

Internationellt kända blev de…

…när de sydde klänningen till skådespelaren Linda Christians bröllop 1949 med filmstjärnan Tyrone Power.

En av deras berömda klänningar, ”il pretino”, inspirerad av kardinalernas utstyrsel.

Vi går tillbaka ut på Via Veneto, nerför backen till höger och stannar på Piazza Barberini.

Ett annat av Carla Capponis attentat ägde rum här i december 1943. Utanför biografen Barberini dödades åtta tyska militärer av en bomb.

I förgrunden står Gian Lorenzo Berninis Tritonfontän, som uppfördes 1643 på uppdrag av påven Urban VIII Barberini.

Här, i backen upp till kullen Quirinalen från Piazza Barberini, till vänster i hörnet mellan Via delle Quattro Fontane och Via Rasella, stod Carla Capponi den 23 mars 1944 och väntade med en överrock i handen. Längre ner på Via Rasella gick en annan partisan med en kärra och förklädd till gatsopare fram och tillbaka.

När den tyska plutonen som vanligt vid den här tiden tågade gatan uppåt apterade han sprängladdningen under soporna på kärran och gick snabbt upp till Carla för att ta på sig överrocken och försvinna i mängden. En stund senare sprängdes 33 tyskar till döds och många skadades.

Övriga tyskar började skjuta vilt omkring sig. Skotthålen är som synes kvar.

Dagen efter hämnades tyskarna med att avrätta tio romare (plus fem) för varje dödad soldat ute i ett grustag vid Fosse Ardeatine nära Via Appia Antica i södra delen av Rom. Idag är platsen ett gripande monument över de 335 avrättade männen och kvinnorna.

Just på Via Rasella bodde författaren Faustina Maratti Zappi (1679-1745) de sista åren av sitt liv. Vi nämnde henne när vi besökte Bosco Parrasio och Accademia dell’Arcadia vid Trastevere. Vi ska snart få veta mer om henne.

Bakom gathörnet där Carla stod och väntade ligger Palazzo Barberini. Palatset påbörjades 1625 av Carlo Maderno med Francesco Borromini som medhjälpare och fullbordades av Gian Lorenzo Bernini 1633. Idag är det ett statligt museum för äldre konst.

Vi klättrar vidare i backen upp till Francesco Borrominis kyrka San Carlo al Quirinale, även kallad San Carlino därför att den är så liten.

Där möter vi som utlovat…

…Faustina Maratti Zappi (1679-1744). Hon var utomäktenskapligt barn till konstnären Carlo Maratta, som 1698 gifte sig med hennes mor när han blev änkling. Hon fick en god humanistisk utbildning i musik, konst och poesi. Här är Faustina avporträtterad av sin far.

En dag i maj 1703, på väg till mässan i Borrominis kyrka blev Faustina våldsamt antastad av Giangiorgio Sforza Cesarini, en man av nobel familj och som hon möjligen kan ha haft en relation med. Hon lyckades dock värja sig. Hon fick honom dessutom dömd för överfallet, i likhet med vad Artemisia Gentileschi hade lyckats med nästan hundra år tidigare.

Senare gifte sig Faustina med en poet och blev själv en renommerad författare och målare, som sagt invald i Accademia dell’Arcadia under namnet Aglauro Cidonia.

Här, vid Salita Montecavallo, alldeles nära Quirinalpalatset, bodde makarna med två barn (varav ett dog i späd ålder). Deras hem blev en samlingspunkt för en kulturell elit. Bland andra Georg Friedrich Händel och Domenico Scarlatti gästade deras salong.

År 1728 påstod en viss ung man att han var son till Faustina och Giangiorgio Sforza Cesarini, mannen som hade överfallit henne tjugofem år tidigare. Det blev en process som varade i sexton år, men som hon vann 1744 ett år före sin död. Då bodde hon som sagt på Via Rasella, nära huset med kulhålen.

Begravningen av Faustina ägde rum 1745 i Borrominis fantastiska minikyrka, som ligger intill Quirinalpalatset, presidentens residens. Där slutar vi vår promenad framför denna romerska obelisk från 100-talet e. Kr., en imitation av de egyptiska obeliskerna.

En annan dag kan man efter förbokning och noggranna säkerhetskontroller följa en två timmars guidad visning i palatset.

Och vem möter vi här om inte Agostino Tassi, han som våldtog Artemisia Gentileschi 1611. Fem år senare fick han i uppdrag av påven Paulus V Borghese att måla frisen som löper under taket i en av de många praktfulla salarna.

Under den här promenaden kommer vi att nämna följande sju romarinnor: Giulia Farnese, Vannozza Cattanei, Heliga Birgitta, Maria Bellonci, Elsa Morante, Carla Capponi och – den enda nya bekantskapen – Maria Montessori.

Vandringen följer en av Roms tre metrolinjer, B, en kort sträcka mellan stationerna Cavour, Termini och Castro Pretorio, för att sedan vika av ner till arbetar- och studentkvarteret San Lorenzo.

Vi börjar vid kyrkan San Pietro in Vincoli på kullen Esquilinen. Där förvaras de kedjor (vincoli) som aposteln Simon Petrus ska ha hållits fången med.

I kyrkan finns också Michelangelos skulptur av Moses i ett gravmonument till Julius II (Giulio 1443-1513), påbörjat 1505. Det var den påvens systerson som Giulia Farneses dotter Laura gifte sig med.

I sitt tredje av Rodrigo Borgias fyra arrangerade äktenskap för Vannozza Cattanei levde hon i början av 1500-talet med en förmögen man i detta palats vid Piazza San Pietro in Vincoli. Vannozza födde sju barn och blev änka fyra gånger.

Trappan ned mot Via Cavour kallas Salita dei Borgia.

Nere till höger härifrån sett ligger på Via Cavour 258 Regio Istituto Tecnico Leonardo da Vinci. I fonden syns Colosseum.

Här möter vi den världsberömda pedagogen Maria Montessori (1870-1952) för första gången. I detta gymnasium studerade hon på 1880-talet naturvetenskap, teknik och matematik. Vi kommer snart att berätta mer om henne.

Vi går tillbaka Via Cavour fram till metrostationen och ner i det gamla slumområdet Monti, före detta Suburra, numera en gentrifierad stadsdel. Där tar vi Via Urbana till höger och kommer fram till Via Panisperna.

Där ligger kyrkan San Lorenzo in Panisperna med minnen av Heliga Birgitta. ”Kyrkan är stängd”, ropar en av byggnadsarbetarna som håller på att hänga upp vindskyddet. Men vi passar på att smyga uppför trappan där bakom när de går på kafferast.

Kyrkan var mycket riktigt stängd. Heliga Birgitta brukade gå runt i Rom för att be vid helgonens gravar. Vid den här kyrkan tiggde hon allmosor till de behövande. (Ordet ”panisperna” kommer från det latinska uttrycket ”panis ac perna”, maträtten bröd med prosciutto som serverades i dessa kvarter.)

Inne i kyrkan finns ett Birgitta-kapell. En bild från nätet visar den sarkofag där hennes kvarlevor vilade inför hemresan 1373 till Sverige. Resan tog sju månader att genomföra.

Vi går tillbaka till Via Urbana. En bit uppe i backen ligger den medeltida kyrkan Santa Pudenziana med anor från 300-talet.

Kyrkan är de katolska filippinernas helgedom i Rom.

Nyligen har en konstvetare, som vi nämnde under den första promenaden, identifierat Giulia Farnese som en av personerna, den andra från höger, på absidmosaiken som restaurerades på 1500-talet. Mannen med vitt skägg ska föreställa hennes bror Alessandro, senare påven Paulus III, som genom hennes förhållande med Rodrigo Borgia/påven Alexander VI blev utsedd till kardinal.

Nu korsar vi Via Cavour in på Via Liberiana och sen till höger vid Via dell’Olmata. På nummer 9 med oskyltad entré hittar vi Casa di Accoglienza Suore di Santa Elisabetta, ett budgethotell som drivs av nunnor. ”Accoglienza” betyder välkomnande och det stämmer bra på detta ställe.

Till vänster skymtar Basilica Santa Maria Maggiore.

Klosterträdgården med alla sina växter och sin fiskdamm är en stilla oas mitt i Roms larmande centrum.

Syster Maria är en av nunnorna som sköter om trädgården.

Från terrassen högst upp har man utsikt över hela Rom, här över Basilica Santa Maria Maggiore.

Inne i kyrkan en ammande Madonna intill påven Clemens IX (1600-1669).

Från Via Merulana…

…ser vi basilikan och torget med sin kolonn och skulpturen av Madonnan överst. Kolonnen uppfördes ursprungligen på 300-talet på annan plats och flyttades sedan hit 1614 på uppdrag av Paulus V Borghese, samma påve som lät Artemisia Gentileschis våldtäktsman Agostino Tassi dekorera en sal i Quirinalpalatset.

Till höger om kyrkan ligger Via Daniele Manin och gymnasiet Pilo Albertelli (efter en filosofilärare och motståndsman. Han dödades av nazisterna i massmordet vid stenbrottet Fosse Ardeatine 24 mars 1943, efter bombattentatet på Via Rasella dagen innan – där Carla Capponi var med).

I det gymnasiet gick Maria Bellonci kring 1920, författaren av bland annat en bok om Lucrezia Borgia. Vi berättade om henne senast vid Piazza di Spagna. Men då hette skolan Liceo Classico Umberto I (efter Italiens andra kung, även han mördad, av en anarkist 1900). Basilica Santa Maria Maggiore skymtar i bakgrunden.

En tidigare elev på skolan var Enrico Fermi, nobelpristagaren i fysik 1938, en av dem som utvecklade atombomben. Det är han som hedrats med en minnestavla på skolväggen.

Marias familj bodde alldeles runt hörnet på Via Farini.

Där i närheten har medlemmar i den nyfascistiska organisationen CasaPound ockuperat ett helt hus utan att myndigheterna lyckas avhysa dem.

Vi går ut på Via Cavour igen där tusentals personer den 24 november 2018 demonstrerade mot kvinnovåld.

Vid Piazza dei Cinquecento och järnvägsstationen Termini fortsätter vi på Via Solferino och sen rakt fram till Viale Castro Pretorio. Där ligger Nationalbiblioteket, Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II.

Inne till höger finns rekonstruktionen av Elsa Morantes arbetsrum på Via del Oca 27 nära Piazza del Popolo som vi berättade om under den femte promenaden.

Bakom biblioteket finns ett stort sjukhusområde, Policlinico Umberto I, där åtminstone en av våra romarinnor har satt sin fot, den flera gånger nämnda partisanen Carla Capponi.

Vi kommer dit genom att gå till höger utanför biblioteket, sen till höger igen längs den aurelianska stadsmuren…

…och till höger in på Viale del Policlinico.

Den 19 juli 1943 bombade amerikanarna och deras allierade tyskarnas transportlager vid järnvägen och nära arbetarkvarteret San Lorenzo, där Carla Capponis mor bodde. Carla begav sig till Policlinico för att söka efter modern som hon befarade hade skadats. Hon blev kvar där för att jobba som volontär och engagerade sig senare i den kommunistiska motståndsrörelsen.

Nu går vi för att träffa den sista romarinnan på denna promenad, henne som vi nämnde som hastigast på Via Cavour, pedagogen Maria Montessori (1870-1952).

Framför sjukhuset följer vi Viale del Policlinico och Viale delle Scienze. Till vänster ligger ett av Roms universitet, Europas största, La Sapienza som grundades 1303 och som nu har över 150.000 studenter spridda över flera campus. Vi går vidare längs Piazzale Aldo Moro, uppkallad efter en tidigare premiärminister som 1978 kidnappades och mördades av Röda brigaderna…

…efter att ha suttit inspärrad 55 dygn i ett sådant här bås på 3, 24 kvadratmeter, rekonstruerat av konstnären Francesco Arena och utställt på konstmuseet MAXXI våren 2018.

Vi fortsätter på Via Marrucini, korsar Via Tiburtina in på Via dei Sardi och tar tredje tvärgatan till höger. På Via dei Marsi 58 ligger Casa Bambini, den första av Maria Montessoris skolor som öppnades 1907.

Maria Montessori växte upp i en borgerlig familj där föräldrarna ville att hon skulle bli en vanlig hemmafru. I stället valde hon att studera medicin, efter att i gymnasiet som vi passerade på Via Cavour ha tagit examen i teknik och naturvetenskap.

När Maria sökte in på den Medicinska fakulteten vid La Sapienza blev hon först inte antagen därför att hon var kvinna. Men, som det sägs, efter påtryckning från ingen mindre än påven Leo XIII (Leone 1810-1903) ändrade sig universitetsledningen.

De manliga studenterna accepterade dock inte hennes närvaro. De utsatte henne för hot och trakasserier. Därför släpptes hon in i föreläsningssalen sist av alla och fick sitta längst bak. (Man kan jämföra med Fiammetta Michaelis och hennes kurtisankollegor på slutet av 1400-talet som vi berättade om under den andra promenaden. Men de släpptes ju i stället in först till mässan i kyrkan Sant’Agostino för att inte väcka uppmärksamhet…)

År 1896 blev Maria Montessori den första kvinnan i Italien att doktorera. Hon lade fram en avhandling i psykiatri som fick högsta betyg.

På mentalsjukhuset Santa Maria della Pietà (nu nedlagt) i nordvästra delen av Rom utvecklade Montessori kring sekelskiftet nya pedagogiska metoder för att undervisa handikappade barn (som man sa då, om man inte använde ännu värre ord).

Sjukhusparken med sina många muralmålningar är väl värd ett besök – en annan gång. Den nås då, efter en lång och skakig tur på Roms bedrövliga gator, med buss 49 från Piazza Cavour.

År 1909 kom Montessoris första bok ut, Il metodo della pedagogia scientifica applicato all’educazione infantile nelle case dei bambini.

Maria Montessori startade som vi sett egna skolor för barn i fattiga områden, Casa dei Bambini, där hon praktiserade sina pedagogiska metoder.

Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta.

Maria Montessori blev som sagt en världsberömd forskare och pedagog. Idag finns det mer än 22.000 montessoriskolor runt om i världen.

Det har skrivits många böcker om Maria Montessori. Hon har prytt italienska sedlar…

…och frimärken – och även omslaget till Time.

Skolor, institut och gator har fått hennes namn. En av gatorna ligger rätt nära det före detta mentalsjukhuset Santa Maria della Pietà där hon en gång arbetade.

Nu kan det vara hög tid för en caffè lungo på Bar Marani, Via dei Volsci 62, en parallellgata till Via dei Marsi där det första Casa Bambini ligger.

Det är ett enkelt, men populärt fik (stängt på måndagar) med sjuttiotalsstämning för studenter, pensionärer och andra som håller till i kvarteret. Man talar om för den vänliga damen i kassan innanför dörren vad man vill ha, betalar en ringa slant, sätter sig ute i pergolan och inväntar sitt kaffe och sin smuliga cornetto. Sen kan man bli kvar ett bra tag med sin bok, sitt anteckningsblock eller sitt sällskap.

Under denna sista promenad möter vi många romaninnor, Carla Capponi, Gabriella Ferri, Elsa Morante – och sextiofem kvinnor till. Mer om det senare. Vi börjar vandringen vid Porta San Paolo i närheten av det forna arbetarkvarteret Testaccio.

Som synes ligger den här promenaden nära slutmålet för den fjärde i södra Trastevere, vid kyrkan San Francesco a Ripa och loppmarknaden bortom Porta Portese. För den uthållige går det alltså att koppla ihop de bägge via bron Ponte Sublicio.

Testaccio ligger i södra delen av Rom, nära Tibern, järnvägsstationen Ostiense och metrostationen Piramide. Det senare namnet syftar på en pyramid, ett gravmonument som byggdes år 12 f Kr åt den mäktige Caio Cestio Epulone.

Pyramiden ligger inklämd i den aurelianska stadsmuren som byggdes nästan tre hundra år senare med försvarsporten Porta San Paolo intill.

Innan vi går in i Testaccio följer vi Viale del Campo Boario till vänster, sen till vänster igen på Via delle Conce och till höger på Via del Porto Fluviale fram till bron Ponte dell’Industria som leder över till Trastevere.

På den här bron avrättade nazisterna den 7 april 1944 tio kvinnor som under hungersnöden hade kommit över mjöl, ämnat för de tyska soldaterna, från ett bageri på andra sidan Tibern.

Till höger, mellan cypresserna, syns minnestavlan med namnen på de tio kvinnorna.

Vid det här brofästet finns det anledning att återigen säga något om Carla Capponi.

Efter de Allierades befrielse av Rom i juni 1944 gifte sig Carla med sin Rosario Bentivegna, läkare och en av partisanledarna. Året därpå föddes dottern Elena, det täcknamn som Carla använt i kampen mot nazisterna. Hon dekorerades med en militär guldmedalj för sina insatser under kriget. År 1953 valdes hon som deputerad för PCI, kommunistpartiet, och 1972 blev hon representant i Roms kollegium.

Samma år som Carla Capponi dog, 2000, gav hon ut boken Con cuore di donna (Med en kvinnas hjärta). Där berättar hon bland annat om massakern på Ponte dell’Industria.

Nu återvänder vi samma väg, passerar pyramiden och Porta San Paolo och går till vänster bakom muren.

Där ligger den protestantiska kyrkogården (Cimitero acattolico di Roma) där mer eller mindre kända icke-katoliker, kvinnor och män, ligger begravda, bland andra den judiska poeten…

Det är en fascinerande kyrkogård.

Men ibland kan man ha otur. ”Kyrkogården stängd på grund av elavbrott.”

Vi följer Via Cao Cestio längs med kyrkogården. Till höger ligger Campo Testaccio där fotbollsklubben AS Roma hade sin hemmaplan under åren 1929-1940.

Här pågår en uppstädning.

AS Romas damlag kom tillbaka till serie A 2018. Den 26 maj 2019 spelade de en vänskapsmatch mot Vatikanens nybildade damlag (bilden) och vann med 3-1.

Vi kommer fram till Monte Testaccio, ”krukskärveberget”…

…en konstgjord kulle som gett kvarteret sitt namn. Den bildades under imperietiden genom att man samlade krossade lerkärl (cocci) som använts för transport av livsmedel av olika slag. Det låg en viktig handelshamn vid Tibern alldeles i närheten. I slutet på 1800-talet byggdes ett stort slakteri här. Det lades ner 1975.

Runt om kullen ligger en mängd verkstäder, restauranger, pubar, klubbar och diskotek.

Där finns också i det gamla slakteriområdet ett stort konstgalleri, Mattatoio di Roma (f.d. MACRO), en skola för folkmusik och andra kulturella verksamheter.

Vi går till höger runt kullen på Via Galvani fram till Via Nicola Zabaglia, och sen till Via Giovanni Battista Bodoni, nummer 82.

Där bodde huvudpersonerna i Elsa Morantes roman Historien (1974), om judinnan Ida och hennes son Useppe, som hon födde efter att ha blivit våldtagen av en tysk soldat. Det här huset ligger nära författarens barndomsgata.

Vi går fram till Via Ginori, sen vänster in till Via Santa Maria Liberatrice 18 där sångerskan…

…Gabriella Ferri växte upp på 1940-talet. Vi har berättat om henne under andra promenader till platser där hon bott och där hon uppträtt.

”även du så närvarande, så ensam i min själ, du som alltid ska älska mig”

Väggmålningen under minnestavlan föreställer henne sjungande låten Sempre. När Gabriellas älskade pappa dog 1975 försökte hon ta sitt liv. Hon fick diagnosen manodepressiv, men levde ett mycket rikt artistliv fram till 2004.

Vi går över Piazza Santa Maria Liberatrice…

…och tar till vänster på Via Giorgio Mastro där vi efter ett par tvärgator kommer fram till Via Amerigo Vespucci.

I huset på nummer 41 växte författaren Elsa Morante upp, hon som skrev romanen om Ida och Useppe.

På samma innergård ligger även ett av Maria Montessoris Casa dei Bambini.

Minnestavlan för den ”utomordentliga författarinnan” sattes upp 2004: ”Ett visionärt sinne/En djup känsla av smärta/En levande medkänsla för de ödmjuka/I stånd att förvandla historien till myt och livet till grym och mystisk saga.”

Under tavlan samlades människor på hundraårsdagen av hennes födelse.

Ute på Via Marmorata passerar spårvagn nummer 3 mellan Trastevere och Villa Borghese, med ändhållplatsen utanför Galleria Nazionale d’Arte Moderna.

Till höger några kvarter bort ligger en park bakom den fascistiska arkitekturens hyllade postkontor …

…Parco della Resistenza dell’Otto Settembre 1943.

När romarna under sommaren 1943 hade befriat sig från Mussolini ockuperades staden av tyskarna. Under striderna den 8, 9 och 10 september vid Porta San Paolo, nära Testaccio och Cestius’ pyramid, dödades hundratals frivilliga motståndskämpar, varav 55 kvinnor. Om detta slag berättar Carla Capponi i sin nyss nämnda bok Con cuore di donna (2000).

Vid minnestavlan med kvinnornas namn, nära ingången till parken, är 55 rosor planterade.

Tavlan restes den 8 september 2010 som en hyllning till de kvinnor som gav sitt liv i försvaret av Italiens huvudstad. (Bokstäverna SPQR ser man överallt i Rom. De är en förkortning för Senatus Populusque Romanus, ”senaten och det romerska folket”.)

Texten på tavlan lyder: ”Femtiofem medborgare, mödrar, hustrur, fästmör, hemmafruar, studenter, arbetare, pensionärer. Åt var och en av dessa tillägnas en ros som symbol för livet och för att hålla levande minnet av deras offer, som lysande vittnesmål om mod, solidaritet, generositet, självuppoffring och frihetsbegär.”

Med denna hyllning till modiga romarinnor avslutas vår åttonde och sista promenad – eller den första, andra eller tredje och så vidare, beroende på var besökaren i Rom börjar sin guidade vandring.